Jag tänker uppdatera en gång till bara för att jag har tiotusen känslor som spökar (ni som följt min blogg ett tag vet att jag får sådana infall då och då, känner behov av att få skriva av mig).
Jag tycker så mycket om dig. Och det är inte roligt, jag vill det inte ens. Det är så typiskt att man i den här löjliga genomfartsåldern måste tänka och känna så förbaskat mycket, är det verkligen nödvändigt? Det är något jag inte kan sätta fingret på, något som är omöjligt att peka ut, som får mig att känna såsom jag gör för dig. Egentligen är du precis som alla andra, värre än alla andra, men jag kan inte förhindra det. Det är sjukt. Jag ogillar't! Det är inte min grej att bli sådär blödigt förälskad, blåögd, rentav löjlig. Jag hatar att det killar i magen, att mitt hjärta slår hårdare, när jag ser dig. Det är så dumt och naivt att jag blir illamående. Det är inte sådan jag vill vara, emot alla mina lagar och principer. Fy för att vara tonåring, fy för att vara ung och känsloladdad, fy för hormoner, fy för mens, fy för vinter och fy för lera (det hade egentligen inte med saken att göra).
Nyss, jag såg en bild... en enstaka liten bild och med detsamma kändes det som halva jag gick i krasch. Hur töntigt är inte det? Men det var ett missförstånd, jag som inte hade ögonen tillräckligt öppna. Jag blir trött på mig själv. När ska jag få bli vuxen? Jag har inte tid med den här idiotin!