Aldrig tidigare har jag känt mig så kluven, hjälplös och besviken, aldrig någonsin har jag vart så osäker.
Jag skulle kanske kunna tjata på mina föräldrar, böna och be, att få skjuts till bussen var eviga morgon och sedan bli hämtad på eftermiddagen. Men kommer jag verkligen att orka med så långa dagar? Flera byten, oändlig tid innan jag kommer hem och så vidare. Det är verkligen inte lätt. Det är så oerhört svårt att fatta sådana här beslut. Jag känner bara för att lägga mig ned på marken, dunka nävarna mot det kalla parkettgolvet, gråta, skrika, hulka. Ingenting blir bättre av det, jag löser inte några som helst problem på det sättet. Men just nu är allt så hopplöst.
Och om jag nu utesluter media, vad ska jag gå då? Omvårdnad, som jag verkligen inte känner för? Någon 'vanlig' linje som inte gör mig till någonting? Jag orkar inte. Jag är för ung och naiv för att fatta dessa beslut, jag vet inte vad jag vill.
Jag är ganska obeslutsam och velig av naturen, men när jag satt mig in och lagt ned tid på situationen brukar jag inte ha några större svårigheter att klara av att bestämma. Men nu, det är kört. Huvudet värker efter all fundering, jag är trött efter alla de sömnlösa timmar jag vänt och vridit mig, uppgivenheten sköljer ständigt över mig med dess enorma våg.
Snälla, finns det inte någon som kan rädda mig? .. Åtminstone hjälpa mig att reda ut mitt liv...