Det här är illa, riktigt illa. Inte bara vanligt illa eller ganska illa, nej, det här är illa i den bemärkelsen att det verkligen är värt att kalla illa. Det gör sannerligen skäl för sitt 'namn'!
Igår var jag med fler på Virginska i Örebro och kollade där, jag uppmärksammade media. Faktum är att media är det som jag hela tiden velat gå, bara det att det känts krångligt att åka till Örebro och att man efter tre år vanligtvis måste plugga vidare. Och så efter igår känner jag verkligen att jag vill gå där, jag vill inte överhuvudtaget gå omvårdnad, det känns så icke- lockande som det bara går. Op har ett bra tag nu inte alls känts rätt, det har kliat i kroppen bara jag tänkt på det. Och så nu har jag äntligen funnit den linjen jag vill gå, så då kan man ju undra; vad är problemet? Det ska jag tala om!
Därifrån jag bor går det vare sig buss eller tåg, det är i stort sett omöjligt att ta sig. Givetvis går det att krångla till det på något sätt, men då kommer hela mina dagar gå åt till att åka buss, tåg och att vänta. Det är det faktiskt inte värt och mitt tålamod kommer inom kort rinna ut. Så vad gör jag nu? Ska jag gå op i alla fall och hoppas att jag blir nöjd? Det finns ingen annan linje i Linde i vilket fall som helst som jag känner att jag vill gå, omvårdnad är ju i så fall det mest "lockande". Och studentlägenhet eller dylikt är inte att tänka på eftersom jag har Mozart.
Det här är verkligen inte roligt. Ångest blandat mef hopplöshet och modfälldhet. Jag vill inte ha det såhär. Varför måste allt vara så svårt?! När jag nu äntligen känner att det är just det här jag vill, varför blir det då såhär? USCH, FY och BLÄ! (det var de mest sofistikerade uttalande jag behagade utföra).
Så, kan inte någon tala om för mig vad jag skall göra? (allt vore så mycket lättare då, slippa bestämma och besluta helt on my own.. fast, är det egentligen något jag kan råda över? en aning kanske..)