För tredje dagen i rad tvärslockande jag på sängen. Sov sådär obehagligt djupt i cirkus en timme. Fy, vad trött man blir av att jobba, något som jag sannerligen inte är van vid.
Ja, min blogg ska även idag handla om dagens sommarjobbshändelser, jag gör ju inte så mycket annat om dagarna.

För det första: Det finns inget som helst dåligt väder, bara dåliga kläder. Vi går alltid ut efter mellis på förmiddagen och idag hann vi inte vara ute mer än tio minuter innan regnet fullkomligen stod som spön i backen. Världens jätteskur hälldes över oss. Givetvis hade jag ingen regnjacka. Mina förhoppningar sade att vi skulle gå in, för det förhåller sig som så att jag är ingen människa som med lust och glädje puttar en gunga och gör "faat, meija faat" eller sitter i sandlådan och blir tvångsmatad. Men självfallet gick vi inte in. Det borde jag i och för sig ha förstått. Det rör inte små barn i ryggen om det regnar, de är precis lika glada över att få vara ute i friska luften som om solen sken.
Istället blev de kö i hallen. Alla skulle ha varsin färgglad regnjacka påbylsad. Efter det så var det bara att lulla runt i regnet så gott det gick. Varje dag lär man sig något nytt.

En annan sak, som jag lärt mig är att killar i åldern 2-5 är otroligt fascinerade av lastbilar, traktorer och dylikt. När det kommer något bullrande fordon och passerar rusar alla fram till staketet eller reser sig upp i gungan, pekar och gapar förvånat. Vissa hoppar upp och ned av förtjusning medan andra är stumma av fascination. Det är alltid lika roligt att se.

Något som faktiskt träffade mig lite i hjärtat var en liten, egentligen obetydlig händelse, som inträffade på eftermiddagen strax före mellis nummer 2, alltså någon gång runt 14.00- slaget. En av de äldre pojkarna i skaran blev snart själv i sin åldersgrupp, kompisen fick åka hem mycket tidigare. Han vandrade omkring i sina gangsterglasögon och med händerna djup nedborrade i sina jeansfickor. Han sade inte så mycket. Gungade ett par minuter. Blev återigen rastlös. Gick en sväng. Hur som gick han till sist fram till en av 'fröknarna' och bad om att få låna telefonen.
fröken: "Vad ska du med den till?"
killen: "ringa pappa..."
fröken: "varför då?"
killen: "jag tänkte fråga om han kunde hämta mig tidigare.."
fröken: "nejdu, det blir det ingenting av med, han jobbar"
Killen ryckte på axlarna, underläppen åkte ut en aning och så vände han och gick.
Han hade kommit tidigt på morgonen och skulle vara en av de sista som lämnade stället. Han var en av dem som fick stå och se på när en efter en blev hämtad av någon förälder.  Det gjorde faktiskt lite ont att se, för jag är i stort sett helt säker på att det är något som är lite av en rutin. På det stora hela är det möjligen inte alls speciellt hemskt, men för honom, just då där och nu, så var de det. Mh.

Efter lunch placerades jag hos den äldre skaran barn i andra huset. Jag fick läsa sagor vilket faktiskt var väldigt uppskattat. En liten kille satt på min högra sida, han kramade min arm, snurrade in sitt finger i mitt hår och lutade sig mot mig. Han var ett riktigt litet gulligt barn (.. jag vet, det här är så INTE jag). Då och då inflikade den lilla gruppen av barn runt mig olika saker. De skulle berätta precis allting, även sådant som inte hade ett skvatt med själva berättelsen att göra.
Rätt som det var utbrast den här lilla killen:
"Min låtsaskompis åt hela tårtan.. det var hans tårta och hans födelsedag, så han fick det!"
Vi läste vidare efter att jag svarat något "ojdå". Vi börjar på vår andra bok när han plötsligt säger:
"Kan du svälja din tunga?"
Lite förvånat svarar jag: "hehe, nää.. kan du?"
"Nej, min min låtsaskompis kan!"
Låtsaskompis. Jag hade också en låtsaskompis när jag var liten. Eller ptja, inte alltid samma utan jag anpassade den. Ville jag leka doktor så var låtsaskompisen sjuksköterska. Ville jag leka mamma-pappa-barn så var låtsaskompisen pappa. Ni förstår... Detta försökte jag förklara när jag började på simskola. Vår simskolelärare, som jag för övrigt var hemskt förtjust i, såg väldigt konfunderat på mig. Han förstod nog inte riktigt... Jag ritade en teckning med mister Flintstone på åt honom!

Om dagarna blir det riktigt långsamt emellanåt, speciellt då det inte händer något. Men usch så jag trivs.
Jag tycker om att ha ett litet barn i knäet, hålla handen, trösta, blåsa, hjälpa.
Så, om ni behöver en barnvakt, here i am!
.. men några egna barn ska jag då inte ha.