Det måste nog vara runt elva, tolv år sedan vi träffades första gången. Vi drack the och lekte med min rosa rulltrappa som pingviner fick åka i. Blonda, nypgoa kinder och redan då kom vi bra överens. Sedan gick det bra många år, vi var nog i alla fall Minst tio när vi träffades en andra gång. Under en stund stod vi och tittade på varandra, granskade den andre från topp till tå. Nyfiket undersökande och lite smått blyga. Men det dröjde inte lång stund innan vi började prata med varandra, skrattade åt samma saker. När jag åkte hem den kvällen kände jag redan då att jag hade träffat någon som var utöver det vanliga, en sjujäkla bra kompis.
Nu är vi sexton år (ja, du är det inom ett par månader i alla fall...) och umgås mer än någonsin tidigare. Vi har upplevt massor tillsammans, du känner mig mycket bättre än många andra. Jag litar på dig och idag är en dag som jag faktiskt (Må det låta gammalmodigt, må det låta fjantigt, må det... okej, nu räcker det..) känner mig riktigt stolt. Du har precis klarat av 1-9an (jag vet inte om du också gick i någon slags 6årsverksamhet?!) och du kan gå ut med huvudet högt. Bra betyg, du kommer in på den skolan du sökt och du är världsbäst.
Dagens första (och kanske enda..) inlägg går till:
Emilia Saxin, GRATTIS på din sluta-9an-dag!