Det är då och då med jämna mellanrum som de där hopplösa känslorna kommer över mig. Det är så onödigt och så patetiskt att skriva om det, jag vet. Men jag vill inte belasta någon annan och ja, för den delen.. vem skulle jag belasta (det där var ingen fråga som kräver något svar)? Jag bör inte gnälla. Det är bara de här förbannade tonårskänslorna som far omkring som tokiga krigsindianer. Jag förstår inte varför jag känner mig så pinsamt ensam ibland. Till största del har jag ju valt det själv. Ida, skyll dig själv, helt enkelt! Har jag kommit någon nära klänger jag mig fast som en äcklande snuskig igel. Jag är så nervpåfrestande att folk inom en snar framtid säger upp all kontakt. SKYLL DIG SJÄLV, IDIOT! Jag vet ju så väl att jag är jobbig, ändå kan jag inte låta bli. Jag tror det sitter någon ond figur inom mig och styr alla de dåliga sakerna jag gör. Jag har komplex, en innerlig önskan om att vara allt annat än den jag är, jag innehar noll tålamod, jag är överdriven. Ja, det är SÅ SYND om mig. Nej, det är inte det minsta synd om mig. Men.. ibland är det lite kämpigt och lite jobbigt (det är då det är dags att beklaga sig på bloggen.. HA!).

För övrigt.
Jag undrar för mig själv när vi blev så olika, vad som hände.
Kontakten kommer att upphöra (vi uttalar bara lögner)
och
jag kommer sakna dig.