Arn tempelriddaren. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte om den filmen. Medeltiden är kanske inte min högsta prioritering (för visst sjutton var det väl medeltid?), det var en del kärlek som jag tycker är trevligt men... nja, jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Nog allt hade den både kvalité och klass, så långt ifrån b-film som man kan komma. Absolut sevärd, det må jag säga.
Har ägnat hela kvällen åt skrivning och faktiskt så har det gått framåt. Känns skönt efter den uschliga skrivkramp jag haft. Nu flyter det på ganska bra och här blir jag mycket troligt sittande hela natten, jag har ändå ingenting annat för mig. Sova kan jag ju inte i vilket fall. För det första är det på tok för varmt, trots mitt myggnät, ja, utan det skulle jag väl rentav dö av värmeslag. Luften står helt still. Och så är det för mycket tankar som kretsar runt i mitt huvud, som alltid. Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på vad det är som tynger mitt blödiga hjärta, alltid är det väl något.
Känns nästan lite ensamt såhär framåt natten. Hela huset är tyst. Det enda som hörs är knappandet från tangenterna och så fläktens brusande som står och går precis bredvid mig. Jag kommer förmodligen drabbas av nackspärr. Min vänstra hand har stelnat ihop och är svullen, inget vidare.
Imorgon bitti blir jag förhoppningsvis inte väckt av en gräsklippare... Allvarligt talat, när man blir väckt av en gräsklippare precis utanför fönstret klockan kvart över åtta blir man väääldigt mordsbenägen.
Ska väl ta mig an skrivningen igen, får se om jag har några idéer på lager.
Får se om det dyker upp något inlägg senare...
Varför är jag inte trött?
Precis som igår kommer jag sitta här fortfarande när klockan närmar sig tre, fyra - sova ett par timmar för att sedan vakna för att det är så outhärdligt varmt.
Nej, nu sätter vi punkt.

---

23.30
Det blev en uppdatering snabbare än vad jag trodde...
Jag måste bara få skriva av lite tankar som helt oförberett bara bubblade upp.
Att sluta 9an, är det verkligen någon big deal? Jag har hela tiden varit ganska inställd på att det inte är något speciellt, bara som att sluta vilken klass som helst. Mamma och pappa kommer ju kanske inte ens på själva avslutningen... lillebror har ju avslutning nästintill samtidigt. Det känns lite knepigt, kanske. Det verkar lite som att många andra föräldrar engagerar sig verkligen och försöker göra det till en minnesvärd dag. Jag tror nog min avslutning i typ 1an är den som kommer slå allt annat. Då hade mamma satt upp ballonger utanför, så att jag såg dem när jag kom knallandes hem från bussen. Fy, så glad jag var. Varje år efter det gick jag och hoppades på att det skulle finnas ballonger uppsatta. Det gjorde inte. Och så nu i år, 9an. Jo, vi har bjudit hem en hel hop med folk på lördagen, vilka faktiskt inte är släktningar. Men själva avslutningsdagen då... Ska den kännas speciell? Liten guldkant... Det är ju inte direkt studenten jag tar, men ändå. Kanske är jag bara barnslig och krävande.
Som det ser ut nu kommer inte mor och far på min avslutning, inte heller mormor och morfar. Farmor kommer kanske, om hon hinner innan lillebrors. Han slutar 4an. Jag slutar 9an. Och jag borde inte gnälla. Och jag borde inte vara det minsta avundsjuk. Det är inte så att jag inte unnar honom det, jag är inte avundsjuk på själva ungen...
Asch, jag vet inte. Förmodligen är det bara jag som är ute och svävar i det blå.
Tråkig och himla ensam kväll det här.
Ptja, det är ju i alla fall tyst...