Utsidan visar åttio år, en äldre kvinna med grånat hår. Men i huvudet har hon inte hunnit längre än till ynka fyrtio, tiden har gått på tok för fort. Huvudet vill skynda, men kroppen som börjar bli stel och smått förtvinad, hinner inte längre med.
Veckans storslagenhet är läkarbesöket på torsdagens förmiddag, vilket varar knappt en havltimma. Men man får dock inte glömma alla förberedelser och kraftansträngningar som krävts.
Lycka är ett glas hemgjord saft som avnjuts tillsammans med en god vän. Samtal om livet, allt den äldre upplevt, vill gärna förtäljas på några få minuter. Och tar man sig tid att lyssna, ja, då har man en vän för livet.
En hjälpande hand är guld värt, man är garanterad djup uppskattning.
Krämpor av alla dess slag, av den mildaste grad att den som aldrig det upplevt kan föreställa sig. Ändå försöker de hålla humöret uppe, ett leende som avslöjar att de lagade tänderna suttit där ett tag. Matta och smått bleka ögon som bevittnat en hel historia i sig. Skakiga händer, ben som inte alltid vill bära, tappad matlust. Små glädjeämnen som muntrar upp dagarna gäller det att ständigt vara i jakt efter.
Ingenting går upp emot melodikrysset, de heligas radioprogram. Allsång, telefonsamtal med en barndomskamrat, barnbarn som hälsar på. Lasse Berghagen är charmig och Robert Wells är fantastisk.
De äldre innehar en imponerande styrka och jag är en stor beundrare.