tionde juni.

Två dagar kvar. Eller, inte ens det. Några timmar imorgon, tre timmar på torsdag. Speciell känsla. Underlig känsla. Är faktiskt ganska svår att beskriva. Saknad. Oro. Sorg. Mod. Förväntan. Spänning. Besvikelse. Kluven.
Att det ordnar sig tvivlar jag inte det minsta på. Att allt blir bra, att det blir roligt, att det blir ett nytt kapitel, jag tror fullständigt på det. Men det som finns kvar är svårt att lämna. Svårt att släppa taget. På något patetiskt vis så gör det ont. Genomborrande smärta som gör mig nere och illa till mods. Men förhoppningsvis varar det inte särskilt länge. Rättare sagt, jag tror inte att det är något som kommer rota sig fast. Jag är övertygad om att 'life goes on'.
Det är dags att ta ytterligare ett steg. Ett steg som innebär att jag tar mig ut på ostadig mark, en plats där jag aldrig tidigare varit. Jag har inte en aning om vad som kommer att hända. Jag ser fram emot det. Jag backar bakåt. Jag slänger mig rakt ut. Jag duckar. Jag vet inte vad jag egentligen tycker. Fast; man kan på det stora hela inte tycka något om saker som ännu inte inträffat. Överraskning. Jag hatar överraskningar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0