tolfte juni.

Jaha, då var det dags. Om tre timmar är jag i F-bro, tillsammans med människor som jag under tre år fått möjlighet att lära känna. Vid tolv- slaget går vi skilda vägar. Vissa kommer man träffa, vissa inte. Det är väl såhär det ska vara. Men det låter ganska dramatiskt, om man tänker efter. Riktigt så illa är det inte. Det är inte någon som dött i alla fall, barnen i Afrika har inte heller något med det här att göra.
Egentligen är jag inte speciellt deppig, så länge jag inte tänker på det. Men eftersom jag nu sitter och skriver om det, trots allt, så blir jag ju lite små-hänga-läpp. Jag är ganska säker på att jag i något tidigare inlägg utlovat något slags patetiskt tacktal till mina vänner. Och ja, jag tänker skriva det. Jag är inte säker på om det är speciellt nödvändigt, det är det förmodligen inte. Jag gör det nog mest för min egen skull. Man skulle nog kunna tro att jag är stum. Jag skriver istället för att prata, det kan ju tyckas vara lite knepigt.
Då kör vi igång. Jag kommer säkert inte skriva med alla vänner, vilket betyder att jag faktiskt inte bryr mig speciellt om de icke skrivna. Tråkigt, men sant. Ärlighet varar längst. Jag kommer nog bli torterad och mördad. Fast å andra sidan är det nog inte dö- viktigt att stå med på min bloggsida, det klassas nog inte som livsnödvändigt. Men Saxin tycker det är coolt. Hon vill alltid stå med på min sida. Nej, men nu kör vi igång på riktigt. (sådant här SKA vara patetiskt) 
Elin; Nu har vi känt varandra i sexton år. Sexton väldigt långa år. Vi har upplevt i stort sett all skoltid tillsammans. Jag har minnen från 'vår tid' som jag troligen alltid kommer att bära med mig, omöjliga att glömma. Samma klass sedan start. Nu är det slut med det. Olika linjer, dock samma skola. Vi kommer mycket troligt inte umgås lika mycket som nu och jag kommer sakna dig. Men allt blir bra. Kära fröken Pettersson, jag älskar dig!
Emelie; Vi fick börjad kontakt när jag på sommarlovet innan 7an fick för mig att skicka ett sms till dig. Lite underligt att jag vågade. Men det tog inte lång tid innan vi blev någorlunda vänner, vår vänskap växte sig allt starkare ju längre tiden gick. Jag är oerhört glad över att jag har fått vara en liten del av ditt liv. Nu byter du skola. Vem vet, vi kanske aldrig mer kommer att träffas (så borde det inte vara!). Du är alldeles great. Tummen upp! Du får definitivt 6 av 6 toasters. Min vän, jag kommer aldrig glömma dig. Jag ska, utan tvekan, berätta om dig för mina barnbarn.
Amanda; Vi blev vänner vi också, du och Emelie var ju kompisar redan från början. Vi kom nog inte alltid överdrivet bra överens, jag tycker mig minnas en hel del sparkar och slag. Under den perioden tyckte jag nog inte att du var sådär jätterolig. Men nu, söta vän. Du är en av de absolut charmigaste jag någonsin träffat. Du lyser upp med ditt leende och glittrande ögon. Fy, du är så underbar. Jag kommer verkligen sakna dig! (och här skulle det ha varit ett jättestort rött hjärta)
Alex; Ja, jag tänker skriva med dig, även om jag förmodligen inte skulle stå på din lista. Men vi har ju trots allt känt varandra sedan dagis. Vi har varit bästisar, vi har varit allt annat än bästisar- men på något sätt har vi alltid funnit tillbaka till varandra. Vi är ju trots allt vääldigt olika. Jag kommer känna ett stygn av saknad, men life goes on. Kommer sakna dig, baby!
Jonas; Ja, inte sjutton ska du ju tro att jag inte tänker skriva en patetisk text om/till dig också. Och hur mycket du än tar dig för pannan och skakar på huvudet tänker jag göra det. Jag trodde att jag skulle skriva den här texten med oförhindrat rinnande ögon. Men, tror det eller ej, det gör jag inte. Första gången jag träffade dig så trodde jag att du var en otäck typ. Men det gick ju över. Jag har väl spenderat nästan lika mycket tid i din spyhåla som uppe i klassrummet den senaste tiden. Jag ska vara ärlig. Du är den första jag kan prata med om precis allt. Jag litar på dig. Hur depp jag än är så kan man inte annat än skratta när du drar igång. Du har betytt riktigt mycket. Du betyder väldigt mycket. Jag kommer aldrig glömma dig, det kan jag med säkerhet lova. Den första vuxna människa som blivit en riktig vän. Tack för att du jämt ställt upp. Tack för att du inte rakt ut sagt att du inte orkar med mig. Tack för allt. (FY! Så löjligt sorgset. Löjligt överhuvudtaget. Jag är mer känslosam än vad man kan tro. Asch, jag måste avsluta det här.. det är ju trots allt vad jag tycker/känner, annars skulle jag väl inte skriva det) Du är den första jag kommer sakna på riktigt. Jag anade nästan det.

Och det jag sade i början, att om man inte står med här.. det var ett skämt. Jag tänker på jättemånga, men jag känner inte behov av att skriva alla. De är ju trots allt de fem ovannämnda som betytt absolut allra mest och stått mig närmast.
Berättar väl om kvällens händelser vid något senare tillfälle.
Take care!

Kommentarer
Postat av: Alex

kommer sakna dig med baby! ;)

2008-06-13 @ 22:31:55
Postat av: Elin

Du är väl för gullig. Det kommer kännas tomt utan dig ska du veta, det har juh alltid varit Elin och Ida ( kanske inte alltid lika uppskattat men det har alltid varit så ) och jag kommer sakna dig käre vän! Vi får ta och ses något på sommarlovet!? Jag älskar dig oxå!<3

2008-06-16 @ 16:05:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0