Det här inlägget kommer inte handla det minsta om min dag, än mindre kommer det nog vara lättförståeligt. Men jag måste på något sätt uttrycka mig lite grann och rensa huvudet (tro det eller ej, men inga hopplöstolyckligkärkänslor!).
Många har sina föräldrar, vissa har kvar sina biologiska. Möjligen är de både gifta och bor tillsammans, så ligger det åtminstone till i mitt fall. Jag älskar mina föräldrar, förstås, det gör väl de flesta även om det inte alltid känns så. Men det är hur som helst inte det jag vill komma till. Förutom sina föräldrar har jag upptäckt att det kan vara skönt att ha någon utomstående. En vuxen som inte har några band till familjen men faktiskt finns där och lyssnar. En person man kan säga vad man tycker, känner och tänker till utan att behöva tänka sig alltför mycket för. Någon som verkar förstå, på ett eller annat sätt bryr sig och bara finns där. Jag fann en sådan människa för kanske något år sedan och jag har öppnat mig mer och mer. Ibland är det härligt att bara kunna sitta och snacka, få skratta lite och känna en del av det lättsamma i livet. Det är en skön känsla. Det är inte som att ha en extrapappa, absolut inte. Hade denna person varit i min ålder hade jag kallat den kompis. Kanske är det här en vän, en riktigt vän. Det bästa med äldre människor är att man kan ty sig till dem på ett helt annat sätt än yngre och i sin egen ålder. När ens egna föräldrar inte riktigt räcker till (.. att de inte räcker till ibland hänger nog mest på mig själv) känns det härligt att ha någon på sidan av som man verkligen litar på.
.. det var allt just nu. Skriver nog kanske inget mer idag...
HEJDÅ!