Kväll. Sen kväll. På gränsen till natt. Tidig natt.
Mina ögon kliar, jag är trött och känner mig allmänt hängig. Ska bli skönt att få lägga sig i den svala sängen, sluta ögonen och bara sova. Sova bort den gnagande oron och missmodigheten.
Jag känner brännande ögon på mig, ständigt. Nu finns det inte utrymme för ett endaste felsteg. Allt måste numer vara exemplariskt och felfritt. Känn ingen press, men du måste härmed vara omänsklig. Jag känner press. En oerhörd press. Som om det inte vore nog svårt som det är. Tror ni att jag ser lätt på det, så tror ni helt fel.
Tårar som bränner. Nedstämd uppsyn. Nedstämdheten i egen hög person. Jag vill bara sova.
Dags att tvätta bort sminket, kamma ut håret.
Min spegelbild skakar på huvudet åt mig. Suckar. Djupa suckar. Hoppet har för länge sedan getts upp.
Jag bär allt på mina axlar. Själv. Kämpar själv. Försöker. Hoppas. Kämpar återigen.
Tack mamma.
Tack pappa.
Förlåt.