rejected love

Lars Eriksson. Röst som får mig att rysa. Texter som får mig att gråta.
Berörd.
För övrigt vill jag färga håret mörkrött. Nästa gång det blir färgning av skall det bli röd nyans på det hela.
Har du någonsin stött på känslan att du inte känner dig själv?
Att du är osäker på allt du gör?
Att du inte vet vem du är vid alla tillfällen?
Bubbelvatten är bland det trevligaste jag vet. Lägger man örat vid kanten på glaset kan man höra hur det fräser, bubbligt fräsande. Jag gillar det. Jag brukar lyssna på mitt bubbelvatten. Det säger inte så mycket. Det bara fräser.
Det är så mycket som fräser nuför tiden.
Allt fräsande är dessvärre inte trevligt. Men man lär sig.
Jag saknar mitt skrivande. Har inte skrivit många seriösa rader sedan jag avslutade den så kallade boken. Boken som aldrig blev någon bok. Bara en tjock hög papper som berättar en historia som ingen vill läsa. Men jag är inte bitter. Dock saknar jag verkligen skrivandet. Jag skulle behöva en ny idé. Ny inspiration.
För övrigt finns det bara en som verkligen läst boken (vi kallar den bok för enkelhetens skull, fast egentligen så är det ju bara den där högen, onödiga, värdelösa, meningslösa högen papper som jag lade ner alldeles för mycket energi på till ingen nytta).
Mamma lovade att läsa den så fort hon fått den.
Jag skrev ut ett exemplar åt henne.
Hon läste de tio, möjligen tjugo, första sidorna. Sedan gav hon upp. Läste Steig Larsson istället. Lade mitt värdelösa verk åt sidan.
Men det gör ingenting.
Då förstår man hur dåligt det verkligen var,
när inte ens mamma vill läsa det.
Tillåt mig att skratta.
Jag låter hemskt bitter nu. Nästan sur. På gränsen till ledsen.
Men jag är inget av det.
Jag ville bara skriva det. Skriva, skriva, skriva. Skriva till himlen. Skriva till månen. Klottra på hela jorden.
Meningsfulla ord.
Icke meningsfulla ord.
Vackra meningar.
Sätta färg.
Få någon att le i sin ensamhet.
Beskriva någons vardag.
Just nu famlar jag runt och vet inte vad jag skriver.
Bubbelvattnet har slutat fräsa. Musiken har tystnat, den sista meningen har sjungits.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0