Din stolthet är okrossbar och din högfärdighet bränner fortfarande på
min kind. Vi hade förberett en framtid så var tog du vägen, jag står ju
alldeles ensam kvar.

Det hjälpte inte att hålla hårt, att göra allt som stod i min makt.
När man älskar blir man svag och sårbar, det är mot mina principer
att visa mig så. Men kraften att ge dig allt övervann ett sådant fånigt resonemang.

Jag hör av dig lite nu och då men egentligen vill du nog bara se om du
har mig kvar där du lämnade mig. Varje gång är ett nederlag i sig, för
du vet ju hur jag kämpar varje dag.

Folk omkring sade att jag skulle akta mig för dig, att du var en sådan som
bringade olycka var du än gick. Jag erkänner inte ens för mig själv
att de hade rätt. Mitt inre är sargat och söndertrasat, men jag sväljer
och står mitt kast.