Jag är tacksam om jag kan röra mig imorgon.
Duscha, gå uppför trappor och nedför trappor således för den delen kommer att vara en sann pina.
Om jag inte misstar mig, vilket jag gör mycket sällan sånär inpå aldrig.
Jag har tränat biceps och triceps och vemvetallt under fader Abrahams ledning och två ivrigt påhejande grabbar. Först var det vikter hit och dit på alla möjliga sätt, rygglyft, situps och hantlar. Därefter träning i maskiner och avslutningsvis träningscykel. Jag känner av det i kroppen, ja. Jag är så att säga lite darrig. Visserligen är den här tröttheten den bästa som finns men jag bävar sannerligen inför träningsvärken, som sagt. Det blev en och en halvtimme styrka och en liten kvart på cykeln. Sedan blev diverse av mina kamrater otåliga och ville hem. Jag tyckte det var riktigt roligt där jag satt och trampa. Fy, vad härligt! Precis vad jag behövde.
Nu ska jag skynda mig ut till hästarna innan mamma går upp i atomer. In. I med färgningen i håret. Ringa min man hade jag tänkt, äta lite flingor, duscha och så i säng.
PUSS!