" Hej!
Jag skriver inte det här till någon speciell. Inte än i alla fall.
Ibland skriver jag små brev till mig själv, som någon slags påminnelse av vad jag egentligen tycker. Jag menar, i fall jag i framtiden skulle bli förvirrad och osäker, då har jag ju ett skyddsnät.
Jag tycker om känslan att känna mig trygg och tillfreds. Vid närmare eftertanke finns det nog inte något som jag värderar så mycket som just det. Trygghet. Ro. Frid. Har jag bara de sakerna inom mig så kan jag nog klara det mesta. Det tror jag, faktiskt. Jag förlitar mig för mycket på impulsiva tankar, jag är hetsig och söker ständigt efter nya upplevelser inom det emotionella. Det är nog som så att jag blivit hjärntvättad, min tankeverksamhet är komplett förvriden så på gränsen till orealistisk.
Jag tycker att jag har letat så länge, jag har i ärlighetens namn lagt ner stor möda på att finna det jag söker. Fast det är väl så, det är svårt att hitta när man inte är säker på vad man letar efter. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag vill veta vad som gömmer sig där borta, här inne.
Men om vi för stunden leker med tanken, att jag faktiskt vågar ta chansen ut i ingenstans, ut i det okända. Jag öppnar mig, liksom sliter upp mitt bröst med sådan kraft att det hörs ett olycksbådande ritchande. Ett sådant som när man drar isär ett tyg. Det är så att armhåren reser sig, står givakt, ryser. Obehag. Vad väntar då? Total förnekelse eller det jag letat efter. I det här läget kan man inte påstå att jag inte har något att förlora.
Därför att nu är det allt eller ingenting.
Blottad. Jag har blivit en blottare som inte kan skyla mig hur många klädesplagg jag än drar på mig. Det är för sent. Det är alldeles för sent. Inte ens hoppet finns kvar, till och med det har övergett min sida. Det som under hela min livstid varit min trogna följeslagare.
Det är då jag inser att jag står ensam kvar. Skammen har på ren automatik blivit min nya vän. Skammen och hånfullheten gentemot mig själv har aldrig varit så enorm som nu. Hög som himlen, omfattande likt jordens yta.
Luften blir svår att andas. Så kvav. Så tung.
Hur förklarar man ett skrik som aldrig tystnar?
Eller.
Hur ska jag kunna lära känna någon annan när jag inte känner mig själv? "