Du har etsat dig fast på min näthinna och hur jag än vrider och vänder så försvinner du inte. Jag trodde att det skulle dröja innan jag hittade tillbaka till den här känslan, de här känslora, men de gick fortare än vad jag någonsin kunnat ana. Och så mycket starkare och ettrigare än vad jag någonsin tidigare upplevt. Ändå har jag inte släppt allt fritt på långa vägar, jag håller tillbaka med ett järngrepp för att inte förlora mig själv. Det skulle vara så lätt nu.
Jag går på den smalaste tänkbara balansbrädan. Och det svajar. Det svajar något alldeles förskräckligt. Det finns absolut ingenting att hålla fast i, inte något att stötta sig på. Det här är något jag själv måste klara av. Egentligen borde jag hoppa av balansbrädet, ge upp och inse faktum. Förstå att det bara är slöseri med tid och energi. Det är det som är mitt största fel när något sådant här uppstår. Jag förstår och inser, accepterar, - men jag vägrar att ge upp. Jag kan inte ge upp. Jag måste vara en av de mest hoppfulla människorna som någonsin stått på två ben.
Jag ser hur andra såras, hur onödigt det är, hur mycket jag egentligen vill slippa det här. Fast ändå inte. Det beror kanske på själva grejen. Det beror kanske på dig. Jag har inte riktigt kommit underfund med vilket. Det har gått lite för långt och jag tror att jag blivit lite väl inskränkt. Jag vet. Jag vet. Jag vet. I wrote it down hundred times on the blackboard.
Du. Du har ju allt. Allt det där som jag vill åt. Eller är det inte så det är? Är det illusioner som jag har målat upp grundade på falska förhoppningar? Jag vet inte. Och jag vet inte om jag vågar ta reda på det. Men en sak vet jag.
Du är tveklöst världens vackraste.

ord utan betydelse. ord som inte är meningen att du ska förstå.
spekulera inte. tro inte. blunda.