Jag skolkar idag. Men det är inte det värsta. Jag har inte ens hyfs nog att drabbas av dåligt samvete.
Vi behövde inte gå på matten idag, det var frivilligt (att jag egentligen behövde detta sista mattetillfälle innan nationella är en helt annan femma). Sedan låtsas jag att idrotten blev inställd på grund av att vår lärare är i USA (alltså, hon är i USA, men vi fick säkert någon otäck vikarie med huggtänder - och det vill man ju undvika). Sedan var det då bara engelska och svenska kvar, känns ju onödigt att gå på två lektioner. Så jag gav helt enkelt mig själv ledigt.
Det passade ytterst bra för ikväll ska jag iväg och rida program för domare.
Det kommer bli den absolut första gången som jag och Mozart beger oss iväg och rider för DOMARE!
Visst, det är ingen direkt tävling. Man tävlar ju bara mot sig själv, så att säga. Men vad sjutton, jag är precis lika nervös för det. Jag försöker att hålla tankarna på annat, men det är ju nästinill omöjligt, så jag har börjat ge upp det. Min mage pirrar inte bara lite, det är inte några små söta fjärilar som flaxar omkring. Åhnej, om det vore så väl ändå. Det är på gränsen till kramp som gör hela mig skakig. Jaha.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle iväg på det här idag, utan det bestämde min instruktör (och jag) igår. Jag hade inte så mycket till val. Ordagrant sade hon: "Jag förväntar mig ett protokoll nästa gång då." Jaha. Ja, och jag kunde inte ens programmet igår. Så imorse var det bara att hoppa upp och bege sig till ridhuset för att rida igenom det några gånger.
Fy.
Nu har jag stått och rengjort grejer i ett par timmar. Är rentav hög på alla olika produkter som luktar minst sagt starkt. Mozart står i hagen, omedveten om vad som komma skall. Jag ska ta ett djupt andetag, jag har hört någonstans att det skall hjälpa.