Pappa frågade för en stund sedan om jag ville sälja mina kastskor. Utan att riktigt veta varför kände jag ett stygn av... saknad(?) inom mig. Jag har inte använt dem på nästan två år snart. Det var ju i och med att jag fick Mozart som jag lade av med friidrotten.
Jag fick fina och dyra kastskor av mina föräldrar. Jag fick precis just de jag ville ha! Och jag var så glad över att jag äntligen hade ett par riktiga kastskor i min ägo. Det kärvade inte längre i ringen när jag skulle göra svängar. Dock tog det ju ett litet tag innan jag fick balans och inte halkade runt som en klick smör...
Den största sannolikheten är att jag aldrig kommer att använda dem igen, de står bara och samlar damm. Jag är dessutom i stort behov av pengar just nu, så varför inte? Varför är det så förbenat svårt att säga rakt ut, som den mest självklara saken i världen att; "Ja, det är klart att jag vill sälja dem. Inte behöver jag ett par kastskor längre..."? Varför får jag inte ur mig de simpla och rentav självklara orden?!