Jag vet inte vad det beror på, kanske är det att jag har legat hemma i två dagar nu och låtit alla tankar terrorisera mig fritt.
Jag är så otroligt trött på allt. ALLT.
Jag är trött på vänner som sviker, vänner som snackar skit, vänner som inte är vänner för fem öre.
Jag avskyr vädret och jag avskyr att bara ligga still och ha ont och ha så mycket slem i gångarna att jag skulle kunna sysselsätta mig en hel dag med att skulptera slembollar.
Jag är trött på att konstant bli jämförd med andra, före dettingar.
"Vet du, du är faktiskt väldigt lik henne. Du påminner om henne jättemycket."
"Jaså, hur då?"
"Nja, jag vet inte riktigt. Men du gör det."
KUL! KUL ATT FÖRKNIPPAS MED HENNE! OCH HENNE! KUL! TACK TACK TACK! NI KAN ALDRIG ANA VAD DET VÄRMER! TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!
Jag hatar att inte ha någon att dela all skit med. Och jag hatar att ännu mer att inte ha någon att skratta med åt allt det där.
Jag älskar det jag har och värderar det högt,
men saknaden och irritationen är just nu så överväldigande att jag känner för att kväva mig i någon obefintlig snödriva.
Och ingen, INGEN, ska ta åt sig och fråga vem/vilka jag menar! För det är totalt oväsentligt och det blir bara en massa missuppfattningar. För jag är inte arg på någon, jag är bara trött på min situation och behövde skriva av mig lite grann. End of story.