Jag hatar hur ont känslan av ensamhet gör.
Jag avskyr att jag inte är kapabel att göra mig av med den brännande klumpen i magen. Jag är så oändligt trött på allt, på all skit som är så överväldigande att jag fullständigt förlorar fotfästet. Det har ingen betydelse hur många gånger jag förklarar, försöker bli förstådd. Ingenting spelar längre någon som helst roll. Jag vet inte hur otaligt många gånger jag önskat mig bort härifrån, önskat mig bortom medvetande. Jag vill bara sluta existera. Försvinna. Inom mig går jag sönder och jag hatar den här svaga sidan av mig, den får mig att skämmas. Det finns ingenting jag finner så patetiskt och genant som att vara svag. Visa sig svag, inte klara av och orka vara stark. Det var länge sedan jag litade på någon och som det känns nu så är jag säker på att det kommer att dröja.
Och jag avskyr dig.
Jag avskyr dig så mycket att det sticker i ögonen när jag tvingas se på dig.