i give up, i will disappear

Nu har jag ju faktiskt fått nästan en hel dag att gå. Klockan närmar sig arton och jag är måttligt understimulerad. Länge sedan jag tagit det såhär snuskigt lungt i så många outhärdliga dagar. Där jag sitter nu har jag suttit precis hela dagen. I min soffa på mitt rum. Jag har tänt lite ljus runt datorn för att denna eftertraktade myskänsla skulle infinna sig. Och sannerligen, det gjorde den. När jag slog på den röda lampan i fönstret, den som ger rummet en genuin porrkänsla, så var mysighetspricken över i:et gjort. Så mysigt har jag det, alltså.
Om ett par timmar är det jag som beger mig till ridhuset. Jag borde verkligen inte göra det, inte än, eftersom förkylningen inte har gett med sig. Men mitt sametskval gentemot Mozart är på tok för hemskt. Jag ser han genom fönstret (ja, inte just nu då eftersom det är mörkt..) hur han står i sitt tjocka täcke och äter. Och äter. Och äter. Och där förlorade han en muskel, konstaterar jag med ett krossat hjärta, och där hoppade ytterligare en muskel iväg. Jaha och där försvann allt vad kondition heter från hans arma hästkropp. Riktigt så tydligt är det kanske inte, men det känns så och det är tillräckligt för att jag ska trotsa allt vad förkylning heter.


Hur mysigt som helst. Ljus, snorpapper, chokladmugg och en dator.

Den här bilden lägger jag enbart upp i undervisningssyfte.
Jag vill visa att man kan vara snygg även när man är sjuk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0