Självmordsbenägna råttor söker sig till Mozarts vattenhink.
Jag anser att det är upp till dem ifall de vill dränka sig men
det som gör mig upprörd är att de inte tar någon hänsyn till mig.
JAG HATAR ATT TÖMMA UR DESSA ÄCKLIGA RÅTTOR!

Sedan får jag en hop med otäcka och måttligt orealistiska tankar när jag bär på den här hinken, på väg till gödselstacken där den ska få omvandlas till skelett och jord och kretsloppetsgång och skit.
Först blev jag rädd för att den skulle komma en läskig man och tvinga mig att äta råttan. Jag såg framför mig hur han tvingade i mig den och jag kräktes gång på gång och allt jag såg var råttans äckliga, långa svans och små vassa tänder och de snuskiga pepparkornsögonen.
Slog bort den tanken.
Drabbades av en ny.
När jag hamnade i mörkret och inte längre kunde se hinkens innehåll (det handlar om inte ens ett tiotal steg) fick jag panik. Råttan skulle återupplivas på något vis och hoppa upp ur hinken, hamna under min jackärm och springa runt på min kropp. Jag skulle skrika, hoppa och kräkas. Igen.

Ja, jag undrar också hur många hästar jag har i stallet ibland.