Återigen har en ny morgon grytt. Jag har en sådan vidervärdig träningsvärk i bröstmuskelaturen (tror det var den muskeln i alla fall som pappa sade) att jag helst skulle ha stannat i sängen. Legat blixtstilla, inte rört mig ur fläcken. Det hade varit perfekt. Men nu kämpar jag istället med mina krämpor och försöker samtidigt göra det med ett leende. Fast innerst inne har jag en liten fetisch för träningsvärk. Träningsvärk får man när man verkligen har ansträngt sig, det är mitt sätt att få bekräftelse på att jag verkligen har gjort något. Jag vet att man inte behöver få träningsvärk bara för att man tränar hårt, men det är en bitterljuv känsla som inte några som helst moralkakor kan ta ifrån mig.

Just nu har vi samhällskunskap. Ett relativt stort arbete som ska vara klart om en vecka. Jag har överhuvudtaget inte ens kollat över mitt område; hemlöshet, och än mindre börjat göra några fördjupningar som sedan skall ta form på papper. Jag är inte så förtjust i samhällskunskap. Så om någon skulle vilja göra ett mvg-arbete åt mig så kan vi ju diskutera ett litet utbyte... oss emellan. Jag kanske kan brygga dig en kopp te eller sortera dina strumpor. Valet är ditt. Tack på förhand.

Om en timme och fem minuter är det lunch. Lunchen är viktig och jag är hungrig. Till frukost svalde jag två apelsiner vilket resulterar i en svidande mage samt ett rosa piller som smakar plast. Till lunch ska vi bli serverade hackad fläskkotlett vilket jag tycker låter enbart groteskt. Sönderhackat kött... Någon med aggressionssvårigheter står med en stor köttyxa och bara hackar och vevar med detta mordredskap vind för våg; bara för att vi ska kunna få äta hackad fläskkotlett. Sinnessjukt.

Jaha. Nu har jag inte så mycket mer att säga. Jag bör nog undvika att föna håret någon mer gång om jag vill slippa skrämma små stackars barn och Elin.

Hejdå.