Vilken dag, säger jag bara. Såhär mycket händelselöshet har jag aldrig någonsin tidigare stött på. Den har varit fullständigt överväldigande. Jag kan omöjligen förstå hur jag överhuvudtaget fått sekunderna att ticka framåt och inte bakåt. Jag kunde ju inte ens sova i morse!
Mina ögon ser ut att ha fått sig en rejäl pollenchock vilket i dagsläget känns relativt omöjligt. Men det är knallröda, torra och inte speciellt välbehagliga. Överväger att donera dem till någon bättre behövande. Åtminstone tills det att de mår bättre.
Den här helgen, det som har varit av den, har jag ägnat åt att kolla igenom ett x antal dåliga romantiska komedier som gjort mig minst sagt icke välmående. Fina filmer, fin mening men så upprörande patetiska och orealistiska. Jag har även hunnit göra ett par tappra försök att spräcka mina trumhinnor. Skön känsla.
Just nu lider jag av obotlig mensvärk. Det är så härligt, vilket överraskande och välkommet lördagssällskap. Rörande underbart! Var nyss ner och svalde en Naproxen för att lindra det ytligaste men med min tur svalde jag väl katternas avmaskningsmedel. Jag tyckte att tabletterna var ovanligt stora. Men det är ju bra, då kanske jag på kuppen blir av med min tarmmask också. Vågen för det.
Jag känner hur ironin ligger som en tät dimma över det här inlägget och det är så det är. Allt känns så overkligt ironiskt.
Imorgon ska jag göra lika mycket som idag. Möjligen ska jag överträffa mig själv och... nej, duscha gjorde jag ju idag. Äsch, jag kommer på något världsproblem att lösa under natten. Det där ska nog få rätsida och ordna upp sig.