du bjuder på smärta och lite ondska



Hur kan du inbilla dig att det går bra såhär? Du misshandlar mitt hjärta så brutalt, så obetänksamt, eller kanske så utstuderat.
Jag biter ihop så hårt, så hårt att tänderna gnisslar. Jag knyter nävarna, knogarna vitnar och naglarna tränger in genom huden. Jag blinkar bort dessa oändliga tårar, de som aldrig verkar ta slut. Jag vill inte höra, jag vill inte veta. Så snälla, sluta vrid om mitt hjärta såsom man vrider ur en gammal skurtrasa.



Jag säger ingenting alls, jag tiger tyst som muren. Jag försöker, åh du kan aldrig ana vad jag försöker, glädja mig för dig, inte låta några svartsjuka meningar trilla över mina ofullkomliga läppar. Jag ser på, lyssnar och förstår. Jag vill ju inte försvinna iväg, jag trodde att det var bättre såhär.


Det är bara fel, uppåt väggarna helfel. Ser du inte det? Förstår du inte?
Jag viskar så tyst, jag vill inte att du ska höra. Du har ditt och jag lämnas ensam kvar. Meningar som fick mig att tro att du kommer tillbaka, allt ska bli som förr. Åh, hör själv vad jag är omåttligt naiv. Du kommer aldrig tillbaka, du har allting nytt, jag står kvar och förblir egentligen inte någon alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0