Dagen före var jag full av förväntan och jag längtade så mycket att mitt hjärta värkte. Men när det började bli dags att sova för natten, för att äntligen få vakna och befinna sig i det nuet jag ville vara, gick allt så snett. Och den natten somnade jag med fuktiga kinder, en stor och ond klump i magen, hårt knutna händer.
När jag väl kom iväg, bort härifrån på en resa utan bestämt mål, snurrade tusen tankar och du gjorde mig snurrig och jag var säker på att jag satt i en karusell. Illamåendet var påträngande och benen vingliga och luften var alldeles för kvav för att andas. Där vi stod nu föll vi isär. Humör som försökte hållas uppe, behöll god min, en avståndstagande attityd och ett alldeles för gnagade och genomborrande dåligt samvete.
Allting var som bortblåst när du tog min hand och vi vandrade fram och jag följde efter med blossande kinder och ett leende som aldrig försvann. En lätt kyss och jag kände mig yr och fullständigt ur balans, du var så fin och varm och smakade sött och äventyr. Ditt lår som brände mot mitt och jag kunde inte koncentrera mig på allt som for förbi och det enda jag såg var lena läppar, inte alls lika röda som körsbär utan matta och gav en känsla av trasighet. Jag ville röra dem och jag gjorde det flera gånger om och jag viskade tyst att jag får inte nog och kom närmare.
Jag önskar att jag hade fått se mig ur dina ögon för jag tror att du såg något vackert och det har jag missat i arton år. Tid som glöms bort och allt var lagom och din närhet var så enorm att jag kan minnas rysningarna som gick över min kropp. Och jag skulle vilja sätta ord på det hela men alla som någon gång upplevt känslor på sådant vis vet att det är en omöjlighet.
Och jag ville aldrig släppa taget och jag fick blinka, blinka så frenetiskt för du var stark och jag ville inte visa allt och inte lämna ut mig. Jag stod så nära och jag drog in din doft så många gånger för jag ville aldrig glömma den. Jag har glömt den men du har ärrat min själ. För jag minns hur din hand kändes mot min kind och dina läppar som blev sträva. Och hur jag andades djupt och det skar som med knivar.
Det var aldrig meningen så vi passerade bäst före datum. Du. Jag.