jag vill ha tillbaka den du var

"Hjärtat bultar hårt i min bröstkorg. Jag knyter mina nävar så hårt att naglarna borrar sig in i mina handflator, det svider. Jag är sammanbiten och andas häftigt genom näsborrarna, precis som en ilsken tjur och jag ser nog rätt fånig ut men det är ingenting jag tänker på just då. Jag sluter ögonen för någon sekund, håller andan. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, vilken metod jag ska använda, hur jag ska hantera dig. Oss. Och det som väller upp inom mig. Hela kroppen värker och tårarna bränner, de är så brännheta och mina ögon är glansiga. Jag försöker svälja, hårt och beslutsamt. Blinkar frenetiskt, försöker hejda det, tvingar mig själv att inte låta dig driva mig till bristningsgräns ännu en gång. 
Dina hårda ord som är allt annat än rättvisa. De orden som tillintetgör mig, som får mig att ifrågasätta mitt värde och min existens. Som får mig att undra vad jag är för slags människa som uppenbarligen vill alla så ont. Som får mig att se ner på mig själv mer än vad jag redan gör. Jag undviker att möta min spegelbild för det gör så ont att möta de där ögonen, mina ögon som jag vill ska utstråla styrka och vänlighet, men som har kommit att bli tomma och blyertsgrå, de har förlorat sin glittrande glans. 
Jag låter min blick vila på dig och jag kan inte riktigt sätta ord på vad jag känner. Hopplöshet, kanske. Att ha förlorat dig, att aldrig någonsin nå fram. Tydligen så är det ingenting som märks, det har du talat om, men jag försöker så mycket. Jag försöker att lägga det gamla bakom mig, se framåt, kämpa, ta nya tag. Du har nog inte sett det, men den senaste tiden har jag kämpat för att inte vara i vägen, inte göra fel, inte andas i otakt. Jag försöker skratta, och ibland är jag så korkad att jag säger något som är allt annat än roligt. Men det förstår jag inte förrän jag ser din istadiga min som överhuvudtaget inte tenderar till ens ett litet leende. 
Jag är så ledsen för att jag inte når upp till dina krav, att jag inte är den du vill att jag ska vara. Jag önskar att jag var mer sådan.
Jag önskar att jag aldrig hade begått alla tidigare felsteg, alla dem som får dig att tvivla. Som får dig att misstro mig.
Jag krymper och varje ord jag skriver är plågsamt, jag gråter mig igenom varje mening. Ibland får jag stanna upp för jag ser ingenting, bokstäverna flyter ihop till en enda sörja.
Jag är ledsen att jag behöver dig, att jag är i vägen, att jag tar tid, att jag aldrig kan göra någonting rätt. Att jag krånglar, tjatar, är till besvär och ger dig bekymmer. Jag ska försöka lära mig att stå på egna ben, fatta beslut utan att rådfråga, utan att dra in dig. Jag ska lära mig det och jag är så ledsen för att det inte går fortare.
Och så står jag där, med bultande hjärta som värker, naglarna som skär in, tårarna som väller över och rinner nerför mina kinder. Skrik som gör mig hes.
Det enda som återstår är en saknad efter den du var.
Och en längtan efter den jag inte är."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0