Prison Break är inte bra för mitt psyke. Långt därifrån. Under flera dagar har jag matat mitt sinne med groteska scener, motbjudande våld i olika former och andäktiga klipp som nästan får hjärtat att stanna av spänning. Jag har blivit ett nervvrak.
När jag är ute och åker är det så nära att jag gör mig beredd på att ducka när jag får en bil framför mig. Det är ju inte omöjligt att någon i framförvarande fordon hänger sig ut genom fönstret och försöker skjuta mig.
När någon är för nära bakom mig förväntar jag mig en knivspets eller en pistol med lätt tryck mot ryggen samtidigt som någon väser något otäckt i mitt öra.
Jag känner mig överbevakad och iakttagen.
Jag har precis påbörjat säsong tre och den här säsongen är den hittills mest groteska. Obehaglig. Gör mig illamående. Ändå kan jag inte sluta titta.
Wentworth Miller står där innanför grindarna, iklädd grå, långärmad bomullströja. Genomsvettig. Han har haft den på sig i en vecka och bara tanken på hur han måste lukta vid det här laget... Ändå tycker man att han är bland det sexigaste jorden uppbringat.
Dominic Purcell är en stor hunk som älskar att slå på alla som är lite i vägen. Hade hans karaktär haft facebook hade hans favoritcitat varit: "det som inte går att lösa med våld går att lösa med lite mer våld...". Han säger inte så mycket, väser mest. "Mike.." "Sara.." "Thank you.." "You know.." "My son.." osv. Och man älskar det också.
Det är så bra. Så obeskrivligt bra.
Att jag sedan sover oroligt nätterna igenom och vaknar med prison break-abstinens, slösar oräkneliga timmar på den här serien, det bortser jag ifrån...
















bilderna är så googlade