Syftet vet jag inte riktigt, kanske är det en del av något bokprojekt, en påbörjad novell, några meningar hjärta och smärta i största allmänhet. Jag vet inte men det här är i alla fall;
En text jag fann i mina arkiv:

Av ren nyfikenhet har jag blivit bevandrad på sällsynta vägar. Min nyfikenhet har tagit mig både hit och dit och någon helt annanstans. Jag har inte hunnit med så mycket men det finns tillfällen som fått mitt hjärta att bulta så hårt och det betyder något.
Jag har varit tretton år, använt alldeles för mycket kajal, envist misshandlat håret varje morgon med den smala kammen, känt mig som den enda i hela världen. Och då när man var tretton år, då var det inte något positivt.
Jag har varit fjorton och femton år och mina kompisar tjuvrökte och jag började fundera över mitt värde. Jag fick min första kyss av någon jag inte var kär i och det pirrade aldrig i magen.
Och en gång när jag var tolv så skar jag mig i armen, bara för att alla andra gjorde det. De sa att man mådde bättre då men jag tyckte mest att det gjorde ont. Kanske var det för att saxen var slö och hjärtat egentligen inte ömmade så mycket som jag trodde.
Jag har suttit på en biosalong och längtat efter någons hand. Långsamt makat mig närmare för att till sist viska: "Känn... känn vad kall jag är". En darrning och tusen strålar i magen när två handflator förs samman. Jag har mött en osäker blick som längtat. Jag har mött läppar som smakat sött och varmt.
Jag har legat vaken hela nätter för att prata hemligheter, diskutera livet och små triviala problem som är enormt stora för en tonåring med ostadiga ben. Jag har haft en bästa vän som har varit min och inte någon annans.
Jag har stampat, spottat och svurit över svek som svider, orättvisa föräldrar som påstår sig veta bäst, pojkar som inte kan läsa mina tankar, vänner som inte undrar.
Jag har gråtit för att allt går så fort, för att jag inte hinner med och för att vi två aldrig blir en. För att tröjan inte sitter lika fint som på henne, för att jag aldrig fick en chans och för att jag aldrig räckte till.
Jag kände en pojke med fina händer och breda axlar.
Det fina med att hålla någon i handen, kunna säga att "han är min" och bygga upp drömmar.
Det sorgliga med att säga "vi gick vidare - åt olika håll", tänka på alla fina minnen.
Det knepiga med att förlora någon; att vilja det. Att inte vilja det.
Att studsa jämfota, att inte kunna uttala ett namn utan att le och få känslan av att vilja sprängas.
Då man kunde tala om en människa och bara säga bra och fina saker.
Jag vet hur det är att vakna mitt natten med andan i halsen, ångesten som får dig att ligga vaken och stirra på samma reva i soffan timme ut och timme in. Att inte våga röra dig, knappt våga andas, för att du är rädd att allt ska rasa.