"varje gång du möter min blick blir min värld en aning större"





Jag plockar små ord och meningar ur minnet, fantasin, drömmar och sätter ihop dem till någonting som inte är något mer än en...
En historia i sig.
Andra september. Vi möttes av en ren tillfällighet och det var inte något särskilt speciellt, inte något anmärkningsvärt som man lägger någon större vikt på. Du var gänglig och hade alldeles för långa ben till din kropp, du var solbränd och hade glömt att raka dig på ett par dagar. Ditt hår var viltvuxet och nästan lite lockigt och jag kommer ihåg hur det sög till i min mage när du strök det bakom öronen. Jag var nästintill osynlig och mina kläder lite smutsiga efter jobbet och skorna var utslitna och det som en gång varit vitt var nu bara smutsigt grå. Men ändå såg du mig.
Slutet av september eller början av oktober. Vi gick på bussen och jag skulle gå av ett par hållplatser före dig. Du satt på sätet framför mig fast jag egentligen ville ha dig bredvid men jag vågade inte säga någonting. När jag skulle gå av sa vi hejdå och vi hörs, jag tog min väska och började med lätta men samtidigt tunga steg gå hemåt. Då hörde jag din röst precis sådär lagom högt så jag inte blev rädd. 
Jag tänkte följa dig hem, sa du och kom upp bredvid och tog min hand. Det var inte långt hem till mig men din hand passade så bra i min och jag ville inte släppa den så jag låtsades att jag bodde hemskt långt bort och gick en omväg förbi affären och Nilssons gård och hans elaka hund som alltid morrar. Du fick inte en syl i vädret för jag var så nervös och då pratar jag hela tiden och när jag råkade säga något dumt skrattade du bara tyst och kramade min hand lite hårdare. När vi till slut stod utanför min dörr sa du att, jaha, då ska väl jag gå hem och jag såg ner i marken och bet mig lite för hårt i läppen. Annars har jag lite te och ett ensamt hus ikväll, sa jag.
Jag tror det var i december för ute var gatorna täckta av snö. Vi satt på golvet och använde din säng som ryggstöd. Du spelade lite på din nya gitarr och det lät inte särskilt bra för jag vet att du är tondöv och gitarren var förfärligt ostämd men jag sa ingenting för du såg så lycklig ut. Jag såg på dig i profil och jag förstod inte hur jag aldrig kunde stirra mig mätt på hur vacker du var och jag älskade din konturer och dina sneda tänder. Jag ska skriva en sång till dig, sa du och kysste min kind, min panna och min nästipp. Vi drack billigt boxvin ur färgglada plastmuggar och vi var nog lite berusade när vi tumlade omkring på ditt golv och skrattade tillsammans.
Tjugonionde december 02.39. Det var bitande kallt men vi tog på oss tjocka kläder och ett par filtar och gick upp på vinden och klättrade upp på taket för där kan man stå och se stjärnorna och det är så mäktigt. Du stod bakom mig och höll dina armar slingrade runt mig och jag kände mig så trygg. Jag älskar dig tusen gånger mer än vad det finns stjärnor, sa du och jag blev knäsvag. Jag älskar dig ännu mer, sa jag och tänkte att nu kan man inte bli lyckligare. Det var första gången vi sa de där orden som är så stora och kraftfulla och har makt att förändra och fördjupa.
Trettonde till fjortonde januari. Jag kysste din hals och mina fingrar lekte med ditt hår när jag upptäckte ett litet förevigande på din fina nacke. Jag försökte se närmare och du rodnade och log och vek undan lite med blicken. Det är ingenting speciellt, sa du och jag sa att, fåna dig inte nu, låt mig se. Och du vände lite på dig och där såg jag mina initialer och ett litet snett hjärta. Vi kysstes hela natten och du fick kyssa bort mina tårar som aldrig verkade sluta strömma nerför mina tonårslena kinder.
I början av sommaren. Det var fest på bryggan och du satt där borta i partytältet och drack öl med Fredrik, Malin och Jenny och jag satt på bryggans kant med fötterna i det kyliga vattnet, drack rött vin som ger mig huvudvärk och bredvid mig satt Mårgan som faktiskt stavade sitt namn med å istället för o. Han hade en sådan fin second hand skjorta och jag var tvungen att känna på tyget och han berättade att han tågluffat i Europa hela våren och lite av vintern. Jag skrattade högt flera gånger för han var så rolig och hans inlevelse var oslagbar. Alla som var där drack lite för mycket så när klockan blev natt drack vi ännu mer och jag fick låna Mårgans skjorta för jag frös så jag skakade. Jag går och hämtar ett par öl till, sa jag och vinglade, inte så mycket men lite, bort till partytältet. Plötsligt var du bakom mig och dina ögon gnistrade och din röst var hård och kall. Du har hängt med Mårgan hela kvällen, varför? undrade du och jag fnissade till trots att det inte var det minsta roligt. Tro inte att jag inte har sett er, du har flirtat med honom hela kvällen, sa du. Håll käften, sa jag för högt, du vet ingenting, du som har suttit med Malin och Jenny och haft så himla trevligt. Du kan dra åt... sa du men jag gick så jag slapp höra avslutningen på meningen för det gjorde så ont. Jag gick till Mårgan och han lät mig gråta mot hans axel och det gjorde ingenting att jag glömt bort ölen.
Du hade precis börjat din semester så det var andra veckan i juli. Jag följer inte med till Öland, sa du en eftermiddag då vi precis ätit och satt i tysthet och väntade på att kaffet skulle bli klart. Okej, sa jag och fyllde min kaffekopp och gick ut på balkongen. Jag hörde hur du slamrade i kökslådan, slog ovanligt hårt i luckan ovanför spisen när du tog ner din blågröna kopp. Jag hann räkna till sjuttiotre innan du kom ut och sa att, det här fungerar inte längre och vi har blivit så förbaskat tråkiga och jag behöver lite tid för mig själv och jag behöver nog en paus. Okej, sa jag så likgiltigt jag kunde och du blev förbannad och skrek att du tänkte sova någon annanstans och att jag inte bryr mig om vårt förhållande och så smällde du igen dörren efter dig.
Tredje veckan i juli. Jag bjöd mina vänner på fest i stugan på Öland men du kom aldrig så jag bestämde mig för att vara vild och glad och dansa hela natten, dansa tills fötterna värkte och jag föll ihop av utmattning. Och mitt i allt kysste Mårgan mig och jag tror att jag kysste tillbaka en kort stund innan jag slet mig loss och jag visste att jag gjorde rätt som gick. Men samtidigt undrade jag varför mina handflator var fuktiga och hjärtat slog så fort.
Femte augusti på kvällen när man lagom börjar grilla och dricka det första glaset vin. Vi hade inte pratat på riktigt med varandra sedan den där dagen då du gick hemifrån. Jag tror att ingen av oss riktigt vågade eller orkade för det var för jobbigt för hjärtat och själen. Du harklade dig och jag visste vad du skulle säga och tårarna brände som eld innaför mina ögonlock. Det här går inte längre, vi har blivit varandras värsta fiender, sa du och jag nickade stilla för jag visste att du hade rätt. Jag har packat mina saker, de saker som låg utspridda som du störde dig på, och jag går nu. Vi kanske kan träffas någon gång sedan och eller vi får se, sa du och gick. Jag protesterade inte ens trots att du slet ut mitt hjärta och tog det med dig och jag har aldrig känt mig så tom.
Andra september och nu har det gått ett år sedan vi träffades för allra första gången. Vi bestämde att det var ett bra datum att träffas och samtidigt lite knäppt och underligt. Jag såg dig på långt håll där du satt och du hade låtit håret växa så man kunde aldrig ana att det där under skulle finnas en flickas initialer som den där fina pojken en gång älskat sig tokig på. Hälsningen var stel precis som vårt samtal som var lite formellt och tråkigt och jag kunde inte förstå hur två människor som älskat varandra så mycket kunde bli som främlingar. Du berättade att du lär dig dyka och ska resa till Australien ett halvår och så får du se om du kanske stannar ännu längre för det beror ju på om du trivs. Du undrar över mina planer och jag säger att jag har fått ett jobb men jag säger inte att det är Mårgan som ordnat det och att han brukar följa med mig hem när vi slutat och dricka vin och kaffe och äta pasta. För jag vill inte att du ska missförstå och tro att jag gått vidare för det har jag inte och jag vet att det kommer dröja och Mårgan är en fin vän som gör mina dagar uthärdliga. Du dricker upp det sista i din kopp och säger att du har bråttom och måste gå men att det var fint att träffas och att jag verkar må bra och att vi tog rätt beslut. Du pratar så fort och jag ler bara lite och nickar till svar. När du går tänker jag att din ryggtavla måste vara det vackraste i hela världen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0