ungefär såhär:


(coolaste kortet från mormor och morfar♥)
Såhär skulle jag beskriva min dag. Väldigt mycket körkort.
Det känns så fint att ha alltihop avklarat.
Aldrig mer (såvida jag inte blir av med det heliga lilla kortet eller nåt) kommer jag behöva fyra lektioner i rad(!!!) träna vänstersväng. Aldrig mer få ångest över att tvinga iväg mig till körskolans teorisal. Aldrig mer få Sveriges största lökringar av att köra i övningskörningsbilen som är alldeles för modern och proppad med finesser. Aldrig mer höra "Jaha, och hur tyckte du att det där gick?!". Aldrig mer ha någon som nitar mig när det går lite fort.
FREEDOM!
Någon som vill veta hur uppkörningen var? Hur det gick till?
*alla viftar med händerna*
Okej, då ska jag berätta.
Jag körde upp i en stad där jag i stort sett aldrig varit, jag och far har varit där två gånger innan nu för att köra lite och lära mig helheten, se hur stan ser ut. Klockan tio på förmiddagen stod jag redo och killen jag skulle köra med kom och han ropade upp mitt namn. Jag fick skriva under ett papper och därefter gick vi till bilen. På väg dit berättade jag hur nervös jag var och att jag inte kände till stan alls. Inte några konstigheter.
Han förklarade helt kort det grundläggande om bilen innan vi satte oss. Därinne berättade han sammanfattningsvis hur körprovet skulle gå till och därefter fick jag göra en invändig säkerhetskontroll. Inte några konstigheter det heller. Och så iväg.
Jag var nervös och det kom jag aldrig ifrån men det kändes bra. Och trots en del småmissar, som fick mitt hjärta att slå i dystra och oroliga 190, gick det relativt bra. Som sagt.
Han var lugn och snackade en del.
Vi körde ut ur stan, landsväg, in i ett villaområde och backade runt hörn. Fortsatte landsväg, ut på en pytteliten smal och krokig väg som såg som tagen ur körkortsboken. Ut på större väg för att sedan bege oss ut på motorväg. In i stan igen för att åka iväg och vända på valfritt ställe, in i stan igen och tillbaka till parkeringen. Parkera och så stänga av bilen. Inte några konstigheter.
"Ja, körningen är godkänd", sa han och jag brast. Jag skrattgrät halvt hysteriskt med ansiktet begravet i handflatorna under sisodär en halvminut. Den lättnaden och halvt om halvt chocken jag kände, det var otroligt. Han pratade lite, gav mig några råd. Jag fick mitt papper och så skakade vi hand och sa tack och hejdå.
Därefter ringde jag runt till alla jag känner, typ.
Nu på eftermiddagen och kvällen har jag varit ute och kört lite överallt, med brorsan och Esben som sällskap och moraliskt stöd. Men imorgon ska jag bege mig iväg själv och jag är minsann lite nervös. Men äsch, det ska gå.
Och återigen så känns det så skönt. Jag klarade uppskrivningen på första försöket. Uppkörningen på första försöket. Och dessutom bokade jag allt som privatist vilket resulterade i en avsevärd kostandsskillnad.
AWESOME!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0