Det är nu flera veckor av stress och press tar ut sin rätt.
Dagen har inte bestått av någonting annat än motsättningar och besvikelser.
Det utlöste hela pärlbandet av gråtanfall.
Först en ordentlig ångestattack, de kommer inte så ofta, men när de väl gör det får jag känslan av att; nu dör jag. Men jag har läst någonstans att man dör aldrig av en ångestattack, så jag kan känna mig lugn.
Nu bölar jag mest, tyst och tragiskt. Ögonen och huden runtom svider, är öm.
Känner att, jag orkar inte mer. Orkar inte gråta. Orkar inte vara ledsen. Orkar inte ångest. Orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Lite hänger det nog ihop med att jag inte ätit sedan i morse, jag liksom sparade mig till kvällen då vi skulle äta sushi. Men så blev det inte.
Så nu ska jag knalla ner och koka lite gröt och sedan måste jag försöka sova, för jag hänger faktiskt inte ihop.

(och du, ditt enfaldiga äckel, jag avskyr dig! kunde jag lösenordsspärra min blogg för en enda person så skulle det vara för dig!)