Skriver av mig för att lätta på ångesten i tio minuter.

: Jag sitter ihopkurad på golvet, iklädd för stora raggsockor, en sliten tröja och rödgråtna kinder. Jag vågar inte röra mig, jag vet inte riktigt varför, men jag är rädd att paniken ska utlösas. Jag har så svårt att andas. Med jämna mellanrum slänger jag bak huvudet, drar djupa och ansträngda andetag, och varje gång slutar det med att jag gråter hysteriskt i kanske tio sekunder. Jag hittar inte ut.

: Jag tvingar mig själv att låta bli för jag vet att det kommer utlösa tider av vånda, självhat och ångest. Jag vill men kämpar emot. När jag möter min spegelbild inser jag att det inte finns någon jag föraktar och avskyr så mycket som mig själv.

: Förr eller senare så ger sig alla av. Löften spelar inte någon roll. Oftast är det väl tiden som bestämmer över våra liv, tid och oförutsedd händelse, planer och drömmar. Jag kan bara inte riktigt förstå vad jag gjort för att förtjäna att alltid stå på sidan av. Ensam kvar. Glömd.

: En gång blev jag förälskad i en pojke. Han var några år äldre än jag var och han var så mycket mer än de pojkarna i min egen ålder. Han var både rolig och snäll. Men han förklarade för mig att han inte alls var kär i mig, men han tyckte att jag var fin och bra. Och så en eftermiddag när vi hade gått en promenad, då stod vi tätt bredvid varandra och såg ut över något som jag då upplevde som vackert. När vi skulle gå, åh, jag såg att han var nervös för han darrade nästan lite, men han la sin hand på min kind och kysste mig. Jag kände hans fingrar i min nacke och hjärtat slog tusen slag. Det var en av de finaste kyssarna jag någonsin varit med om.

: Jag var femton år och tyckte att jag blivit vuxen. Jag lyssnade på Kent dagarna igenom och diskuterade livets stora frågor med en himla fin vän. Vi blev osams ungefär varannan vecka. Det slutade alltid med att en av oss återupptog kontakten, sa förlåt och alltid hade vi saknat varandra. I couldn't beg you to stay.