Ibland känner jag för att bara låta första bästa tanke rinna ner i fingrarna; då skriver jag en mening och bygger sedan vidare. Konversation, dikt, novell, text, minne, tanke. Det kan bli vad som helst. Och här är några sådana.


I grundskolan, som jag för övrigt gick i en väldigt liten och familjär skola, lärde jag mig allas lika värde, respektera olika åsikter, uppskatta istället för att underminera och förakta människor, oavsett vilka de var. Självförtroendet var ganska stort och jag kunde med lätthet framhäva mina bästa egenskaper, de kändes så självklara.
När jag började högstadiet raserade allt detta, sakta men säkert. Jag började rynka på näsan åt andra, men framför allt åt mig själv. Snart gick det inte en dag utan att jag kände mig obekväm, illa till mods och jag var sjuk och hemma minst en eller två dagar varje vecka. Skolan som jag tidigare tyckt mycket om blev ett illa måste, något som gav mig magont.
Jag kände aldrig att jag dög. Mina betyg sänktes för att jag inte hördes tillräckligt mycket i klassrummet. Varje utvecklingssamtal fick jag höra att jag var tvungen att ta för mig mer. Men lärarna förstod aldrig att det var en omöjlighet. Hördes man så syntes man och det var vad jag varje dag gjorde mitt yttersta för att undvika.
Men jag överlevde högstadiet, tre år i mitt liv fyllda av ångest, nervärderande blickar, överlägsna miner, inget utrymme för någon som inte platsade i gänget, ombyten i den svettluktande idrottshallen, noll förståelse och så mycket som jag fyllde rad efter rad i min dagbok med.
Och så började jag gymnasiet och insåg att de där tre åren i skiten, det var värt det.
Det finns så många fina människor.

"Jag tror inte att vi borde ses mer", sa du bestämt men tittade bort. Din blick sökte sig till den gräddvita väggen.
"Har jag gjort något?" undrade jag osäkert.
Du skakade på huvudet.
"Nej, det är inte du. Det är jag."
Jag suckade.
"Äh, sådär säger alla..."
Du mötte mina ledsna ögon och mina händer darrade när du lät din tumme smeka över mitt pekfinger, så försiktigt och varsamt.
"Säg vad det är", insisterade jag.
Du drog ett djupt andetag, tog sats.
"Jag är inte kär i dig längre."
"Okej", sa jag och tänkte att nu går hela min värld sönder och jag kommer aldrig kunna andas igen.

Att göra slut med sin bästa vän.
Första gången jag gjorde slut med en bästa vän var jag tretton år och övertygad om att vi skulle vara vänner i evigheternas evighet. Vi hade ju varit vänner så länge och jag tyckte att hon var så himla bra på alla vis. Men så kom det sig som så att jag inte riktigt dög och det grämde mig länge. Jag staplade värdelösheten på mina axlar och på min rygg tills jag knappt kunde gå. Men så förstod jag att ibland växer man ifrån varandra. Ibland slutar man ge varandra något. Ibland är det bättre att gå åt varsitt håll.
Det där att tiden läker alla sår, det ligger faktiskt någonting i det.

Att ha en bästa vän.
Jag tror att ni vet hur fasligt fint det är. Hur man vet att man kan berätta allt utan att vara rädd att någon annan får veta. Hur skönt det är att lätta sitt tyngda, sorgsna hjärta för någon som förstår. Den där känslan att man kan slappna av, skratta högt tillsammans och delge oväsentliga händelser.
En sådan enkel sak som att ta en fika, dricka varmt te, småprata och grubbla i samförstånd.
Man hjälps åt och stöttar, puttar varandra i rätt riktning och alltid, och då menar jag verkligen alltid, så hjälper man den andra upp om den råkar snubbla efter vägen.

Det finaste jag har är ett djur, min alldeles egna häst.
Ibland tänker jag ungefär såhär:
"Om det skulle hända honom någonting, då dör jag. Om han försvinner, då gör jag också det. Jag klarar mig inte utan honom. Jag klarar mig inte utan hans personlighet, hans talande ögon, utstuderade och envisa humör, varma päls och den mjuka halsen och stora, hängande underläppen. Jag ska aldrig låta någonting komma emellan oss. Jag är beredd att offra och sätta åt sidan, allt för honom, mitt allt."

"Du ska väl aldrig dö?" Hennes små, små fingrar trasslade in sig i mitt hår. Hennes ögon var stora, frågande och så väldigt nyfikna. Varje dag fick jag besvara en mängd olika frågor som berörde allt mellan himmel och jord. Hennes andetag var lugna och rytmiska, jag kunde höra på dem att hon var trött och snart skulle somna.
"När jag blir gammal måste jag dö", sa jag utan pedagogiskt upplägg. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle hantera den här typen av frågor, jag blev alltid lika överrumplad.
"Måste du bli gammal?" undrade hon då.
"Alla blir gamla. Men när jag blir gammal då är du så stor att du kan ta hand om dig själv. Du kommer kanske till och med ha egna barn."
Hon log och verkade nöjd med svaret.