På ytan kan vi välja hur mycket vi vill visa. Vi kan välja att visa allt.
Eller dölja det svaga. Det som gör oss till människor.

Bland det svåraste som finns är att våga.
Att våga kasta sig ut, utan något skyddsnät som fångar.
Våga säga nej. Våga säga att vi inte vill. Våga skrika efter hjälp när det gör för ont.

Visst drömmer vi alla någon gång om det vi aldrig kan få.
Visst älskar vi ibland
och visst förbereder vi oss på att hjärtat krossas så småningom.

Jag viskar tyst att jag håller på att försvinna,
att jag inte längre syns och att ni inte vet.
Du klappar mig på axeln och säger att allt blir bra om du bara tar tag och rycker upp.
Jag ler tacksamt men ack så oärligt och inombords ber jag dig dra dit ingen överlevt.

Du smyger in din kärlek i mig och utan att jag riktigt förstår varför
blir luften lättare att andas.
Jag lägger min hand på din och jag vågar aldrig riktigt säga att du gör mig hel.
Istället gör jag det som är lätt och faller sig, för mig, naturligt.
Blicka ut, säger jag tyst.



Mitt liv, säger jag i all enkelhet och du ser undrande på mig.
Mitt allt, säger jag och går därifrån.