"Alla ni som är som jag aldrig riktigt kommer se
att den enda chans vi får, är den som vi får, just nu"

Igår: Vi hade ett par lektioner där vi inte gjorde något speciellt. Jag och Angelica var mest hungriga och så råkade hon viska "pizza" i mitt öra. Så efter plugget fixade vi lite grejer och drog sedan till da kebabhouse och köpte en superkebab i familjepizzaform. Vi tog med oss detta groteska, hiskeligt stora monster (allvarligt, det var den största pizzan jag sett) hem till Pontus. I brist på rena tallrikar slänge vi upp kartongen på bordet, greppade varsin gaffel och kniv och högg sedan in i varsin ände (om man nu kan säga att det finns ändar på en rund pizza...). Det kändes väldigt studentaktigt. Och det var ruskigt gott. Vi tuggade tills vi mådde lite illa. Då somnade Angelica i sängen och jag och Pontus glodde tv. Biggest Loser såg vi, precis vad man vill se efter att ha smällt i sig en aning för mycket pizza med pommes. Gött.


Bäst.

Resterande del av dagen var också himla bra. Till och från. Men mest bra.

Misstag. Ånger. Tack. Verkligen. Tack.
Du och dina ord, du och dina löften.
Fy, vilken avsky.

Nu ska jag ut i stallet och dela min chokladkaka med Mozart. Och så ska jag iväg till ridhuset i denna kyla och rida. Men det är ju i alla fall sol och fint så det blir nog bra. Ikväll ska vi till Västerås och finfina Cornelia. Jag vet att det kommer bli himla roligt.

"Innan du glömmer mig vi kan väl ta en promenad
Innan du ger dig av ska jag försöka ta mig mod
Dom säger att du ligger med nån ny
nästa vecka tar du tåget som går söder ut
kanske är det det här som jag har gått och väntat på i många år
nåt som får mig att förstå vad det faktiskt var jag slängde bort"



Finaste.