Klockan är 00:54, med andra ord betydligt för mycket för att jag ska vakna någorlunda utvilad imorgon.
Dricker varm mjölk, vet egentligen inte om jag tror att det fungerar.
Ångesten, monstret. Kryper ner bredvid mig under täcket, en ovälkommen gäst som inte bryr sig det minsta om att jag inte vill ha sällskap.
Klarar inte av att ligga kvar i sängen. Får ingen luft.
Käken värker och värker, jag vet inte varför. Kan inte bita ihop utan att tvingas grimasera av smärta. Smärtan kommer i perioder.
Hjärtat gör ont, jag kontrollerar mina andetag. Jag är rädd för att jag ska glömma bort att andas. Fast egentligen gör det detsamma.
Jag vet att jag måste orka upp imorgon fast jag vill inte. Jag önskar att någon kunde söva ner mig och låta mig sova i flera dagar. Veckor. Eller månader till och med.
Orkar. Inte.