Boda Borg

 






På vägen dit såg vi ut ungefär såhär. Vi var väldigt pepp för vad som komma skulle.


Vi lyssnade på min volvoraggarskiva med fett dunk. Och så lite Kent, förstås.




Patric ser ut som en lycklig kines. Christoffer är mer vanlig. Söta pojkar.






Sedan blev det inte några fler bilder förrän vi käkade lunch, tacobuffé. Det gick nämligen inte att släpa med sig mobiler när vi joggade runt i de olika rummen.


På väg hem fick vi sällskap av två mysiga sköningar. Himla trevlig hemfärd.


Vi sa heido till folket i bilen, raggade runt en stund, tog slutligen adjö av varandra.

Det blev en himla toppendag med fjorton stämplar, ömma och böldiga och blåmärkta knän och en läskig trötthet. Det var awesome rakt igenom. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst; om den otäcka skrikande bebisen, ribbstolarna som jag halvt bröt armen i en vända, fjortisflickorna som inte ville låta oss gå före, den kvava svettlukten som slog emot oss i vissa celler, allt krypande och klättrande, Ringvall som agerade spindelmannen, osv. Så, så bra!

Nu? Sova! Sova. Sova. Sova.
En skoldag kvar, bara några timmars lektioner, sedan lov!