Alldeles, alldeles för länge har en av de finaste personerna jag känner varit borta. Vi har känt varandra långt innan vi kunde gå, vi har gått på samma dagis, samma klass från förskoleklass till sista dagen på gymnasiet. Vi har delat minnen, hemligheter, vardag, fest, glädje och sorg tillsammans. Vi växte ihop till den grad att folk i vår närhet kallade oss för varandras namn, aldrig kunde komma ihåg rätt, vissa kunde inte skilja på oss överhuvudtaget. Vi behövde inte prata för att förstå varandra, ibland behövdes inte ens en blick.
Jag saknar att kunna träffas var och varannan dag, prata om allt mellan himmel och jord, dela vardagen och vara nära varandra. Jag saknar en bästa vän och just därför saknar jag Elin så att det gör ont!
Din lilla Au Pair, ta och kom hem nu!