Jag minns den första hotelsen, den höjda handen ett par decimeter ifrån mitt ansikte. 

Jag minns det första slaget, jag minns knuffarna, skriken, instängdheten från väggarna som åt upp mig.

Framförallt så minns jag paniken inom mig. Den som ville ut, den som ville ge upp.

Jag blev ständigt påmind om hur naiv jag var, hur rent ut sagt dum. i. huvudet. jag var som stannade kvar. Som lät allt det här hända. Hur jag kunde vara så blåögd att jag faktiskt trodde, hoppades, på förändring och svalde ner förlåtelse på förlåtelse tillsammans med alla elaka ord, de ständiga förtrycken som fick min självkänsla att dö. Hur dålig jag var, hur värdelös jag var, hur osocial jag var... bara för att jag älskade att skriva. 

Nu är det närmare tre år sedan som jag ens försökte författa något längre än ett par sidor långa manus... 

Jag minns framförallt den sista gången, då jag var övertygad om att jag skulle dö. 

Hur jag nästan blev kvävd, gång på gång. Mina förtvivlade skrik som ingen hörde. Andedräkten som stank öl. De hårda greppen och oplanerade knuffarna. Hur jag ville springa därifrån, jag bönade och bad, men ingenting hjälpte. Jag minns kniven, jag minns hur jag blev skallad så att en bula växte fram, jag minns smärtan i hela kroppen. 

Jag har aldrig någonsin varit så rädd som jag var då. Aldrig. 

Jag minns hur jag sprang så fort jag kunde. Äntligen hade jag kommit därifrån. Allt var förstört. Allt var trasigt och skulle aldrig mer gå att laga. 

När jag vaknade morgonen därpå, tidigt, hon var absolut inte senare än fem, så började kroppen slappna av. Allt adrenalin som pumpat kroppen rann av. Jag mådde illa, skakade, försökte kräkas, kräktes, försökte kräkas igen. Trodde jag blivit sjuk på riktigt. Men det var bara gårdagen som hann ifatt mig. 

Jag var för svag, hade fått höra för många gånger att "du klarar dig inte utan mig", "du kommer aldrig kunna göra slut med mig", för att ge mig av. Jag lät det fortsätta. Jag lät det pågå och jag mådde dåligt varje. eviga. dag. 

Den tjejen, den individen jag varit två år tidigare, full av självkänsla, utan antidepp-piller, målet fast inriktat, fullt medveten om vad jag älskade att göra - och före allt annat i ordningen så var jag nöjd. Jag hade blivit nöjd med den jag var. 

Nu var jag inte någon alls. 

Till slut gav jag upp men kunde inte klippa helt. Och den psykiska terrorn fortsatte. Den verkar aldrig ge upp. Den sitter aldrig fel. 

Jag borde ha lärt mig vid det här laget att löften från den ena dagen till den andra bara passerar, är aldrig något att lita på. Skällsorden tar aldrig slut. Men jag var blind. Och ville tro gott.

Hur man nu kan göra det om en människa som förstört så mycket.

Som fått min förtröstan och tillit till andra människor att försvinna - och aldrig komma tillbaka.

Men det vore skam att skylla ifrån sig allt. 

Jag borde ha gått. Redan vid första hotet om att bli slagen.

Man slår inte någon man älskar - och man kan aldrig lita på någon som kanske, kanske kommer slå.