all you never say.

Att få ett slag på huden känns knappt. Att bli puttad, knuffad, omkullvräkt; det tänker man knappt på. 

Men att bli bortprioriterad, glömd, åsidosatt. Aldrig någonsin försvarad eller överhuvudtaget särskilt uppskattad. 
Det gör ont. Det gör så in i benmärgen ont att luften tar slut. Det är som att skrika utan att höras, utan att det slipper ut ett enda ljud. 

"Jävla fitta", gör ont. 
"Du är både osocial och tråkig", känns i hjärtat. 
"Dra åt helvete", "fan, vad dum i huvudet du är", "men DRA då, jag orkar inte med dig!". 

Varför man stannar kvar hos någon som visar sig vara någon helt annan var för mig ofattbart. Min stolthet och självkänsla alldeles för god och stor. 
Trodde jag. 

Jag väntade på att allt det vackra skulle komma tillbaka. 
Att han skulle se på mig och säga med beundran och kärlek i rösten: "Vad fin du är!". Så som han brukade göra. 
Hur han med glittrande ögon och ett stort leende visade upp sig för sina vänner. 
Att saker jag gjorde; som tidskrävande middagar, städade och gjorde fint; att det återigen skulle uppskattas.
Att jag skulle få vara den där tjejen som kände mig älskad inifrån och ut. 

- terapi för själen. bearbetning av allt som gjorde ont. 

Bra text!

sv; Ja, riktigt kul ;)