En episod från någonstans.


29 oktober - 2012 

Dina ögon är glansiga. Kroppspråket vilt och yvigt. Nästan okontrollerat. Rörelserna blir lite för stora, lite för burdusa. Jag kan inte riktigt beskriva sättet du pratar på; på gränsen till släpigt, med en djupare betydelse än i vanliga fall. Du tar för dig och du säger inte direkt något dumt, men du balanserar på en väldigt tunn tråd. Och eftersom det är min bekantskapskrets så får jag ta ansvar, skämmas och försöka hejda det hela.
Jag önskar att det var första gången du drack lite väl mycket i onödan. Och vid fel tillfälle.
Om det nu någonsin blir rätt tillfälle för någon som du.
När jag får chansen så ber jag dig att lugna ner dig lite grann.
"Du behöver ju inte sluta dricka", säger jag för att undvika bråk. "Men du kan ju varva med vatten, ta det lite lugnare bara."
Vi blir osams. Förstås. Ingen ska ju tala om för dig när det räcker. Ingen har ju överhuvudtaget rätt att komma med en endaste åsikt som inte stämmer överens med dina egna.
För du är ju störst, bäst och vackrast. De som tycker något annat kan fara åt helvete.
Det var precis så du sa. Det var aldrig någonsin mina ord.

Resten av kvällen blir inte något rolig. Du undviker mig, sitter bredvid någon annan i soffan. Svarar knappt när jag pratar med dig, ser inte på mig. Och råkar du ge mig ett ögonkast så är det fullt av förakt och ilska.
Den där ilskan. Vreden som inte riktigt får plats intuti dig. Den rinner ut och rinner över.
Jag försöker le, försöker vara glad. Vill att alla ska känna sig bekväma, ha det trevligt och som jag försöker.
Försöker.
Det är som ett enda ledord under de senaste två åren. Och vet ni? Jag är så trött på att försöka. Så vanvettigt slut på att ens tänka tanken att försöka. Till sist når man en gräns.
 
Vi åker hem, jag kör. Jag har inte druckit en droppe. Du drack för oss båda i två år. Jag såg baksidan av alkoholens verkan. Jag förstod aldrig det roliga, inte ens ett glas vin. Jag lärde mig att alkohol skulle aldrig någonsin få förbättra min livskvalitet. Inte på något vis. 
Allt bryter ut. Vi skriker. Jag skriker mest. Du är bättre på att vråla. Mest elakheter. Jag vill bli av med besvikelsen som ligger som en fet hinna där inne runt hjärtat. Därför skriker jag. 
Du skriker för att försvara dig själv. Fast en ursäkt hade varit tusen gånger bättre. 
 
Vi kommer hem till din lägenhet. Jag sitter i fåtöljen vid fönstret, fortfarande med skorna på. Ledsen och arg. Och jag kan vara stridig. Det lärde du dig aldrig att hantera. Vi fortsätter att gräla och det slutar med att du häver dig över mig, stöder dig på fåtöljens armstöd. Skriker så spottet flyger ur dina mungipor. Du luktar så starkt. Så illa. 
 
Och så höjer du handen. I en hastig rörelse bakåt. 
 
Allt tystnar. 
 
Tårar pressas ut ur mina ögon. Jag säger ingenting. Skakar i hela kroppen. 
 
 
Det är mörkt, vi ser inte varandra. Känner bara av närvaron. Vet att den ena är där, och vice versa. 
"Allt är förändrat. Nu kommer ingenting att bli som vanligt", viskade jag.
 
Och där gick startskottet. 
 

Kommentarer
Postat av: Erik K

Starkt skrivet Ida, starkt i något som faktiskt är så tragiskt och sorgligt på många sätt och plan.
Men det är något som är bakom dig, något jag aldrig önskar att du ska behöva uppleva igen. KRAM!

2014-04-08 @ 20:29:17
Postat av: Josefine

<3

Svar: <3
Ida

2014-04-09 @ 18:20:08
URL: http://stylebyjosses.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0