Mozart. Min kamel utan pucklar. Han är fantastisk, ungefär alla dagar i veckan. Men ack så otroligt speciell. I alla kategorier. Han har liksom frångått sitt självklara fack "häst" och placerat sig någonstans mellan "åsna", "bortskämd unge", "ponny" och "underbar hezt". 

Idag var han dock billig... 

 

Vi börjar med det bra under dagens ridtur: 

1. Eftersom jag har varit sjuk i nästan en vecka har han mest stått, dagens tur idag bestod nästan bara av skritt. Trots den energi som finns därinne (det märks när man väl fattar galopp och kamelen drar iväg i rejserfart) är han kolugn, traskar på och bryr sig inte sådär särskilt om något. 

2. När vi vistas en kort sträcka på asfalterad väg möter vi tre bilar. Ingen reaktion alls. Inte ens då ett monster inte ser oss ( lätt att missa en stor, vit Kamel med dess mulliga ryttare på ryggen, liksom...) och tvingar oss att i sista stund kasta oss i diket; inte ens då reagerar han nämnvärt. 

3. Det hände inte så mycket mer. Våra ensamturer innehåller sällan alltför mycket action. 

 

MEN! 

Nu ska jag till sist komma till skott. 

Den vita kamelen är sällan rädd för nåt. Och är han väl rädd, då är han "rädd". 98% av gångerna är det bara trams. Men det finns två saker som jag vet att han inte gillar och det är 

1. Kor (för några år sedan hos sin tidigare matte fick han ofrivilligt dela hage med ett gäng råmande brudar. När de kom fram och nyfiket ville lukta och hälsa honom välkommen fick han panik och sprängde hagen. Sen dess är kor utomjordingar vi helst aktar oss för.) 

2. Vatten! Bada med slang går dock bra. Men vi vill absolut inte blöta ner våra ömtåliga hovar. Otäckt och förenat med livsfara! 

 

Så jag måste ju utmana honom lite då och då och tog därför en omväg på vägen hem. Genom skogen. Över ett pyyyyytteliiiiitet vattendrag. Det är max 3-4 dm brett men hade vi frågat kamelen så ja, minst 7-8 meter och istället för 1dm djupt så var det bottenlöst. Jag var i alla fall så smart att jag klev av för att låta honom i lugn och ro kliva över själv. 

Och det gjorde han. Med råge. 

Närmare bestämt hoppade han rakt på mig. Välte omkull mig med sin bog, trampade hål i mina ridstövlar och ja, jag vet inte så mycket mer. Jag låg ju omkullvält som någon annan klubbad säl och höll händerna för ansiktet. Som att det skulle hjälpa. Sen stod han där. Och såg bister ut. Men inte det minsta ångerfull. 

Muttrandes beklagade jag mig över min ömmande fot, mina skrubbade armbågar och knäckta nacke. Han ville mest hem. 

 

Så det var dagens träning av vatten. Skönt att ha det avklarat. 

 

Nästa gång skulle vi kanske ha en lektion i respekt. För tillfället verkar det vara en bristvara...