många mil åt ett helt annat håll.

En av mina finaste vänner har nu varit borta i flera månader. Vi kan inte SMS:a. Inte skypa. Inte ses. Någon enstaka gång ibland ringer min telefon, okänt nummer, förstås, men det är långt ifrån alla gånger som jag kan svara. Och tiden går mellan samtalen. Jag blir lika glad varje gång jag hör min väns röst, blir försäkrad om att allt är bra. Få konstatera att: "Nu, nu är det inte så lång tid kvar!". 

Men så skickar vi brev. Jag skulle inte påstå att det går undan, att det blir flera brev varje vecka. Långt därifrån. Hittills har bara leveranstiden legat på nästan två veckor. Ibland lite kortare. Ibland ännu längre. 

Jag älskar brev och i mitt stilla sinne förbannar jag sådant som mejl och SMS. 

Det finns inget härligare och mer värmande än att få ett handskrivet brev.

Jag tycker också om brev därför att man får möjlighet att uttrycka sig. Leta fram det allra innersta, beskriva triviala upplevelser, rabbla på om vad man vill och hur man vill. Pennan bara löper över pappret, jagad och stressad. Slicka igen kuvertet (alltid lika äckligt), klistra dit frimärket och så skriva adressen. 

Det känns så personligt. 

Något som gör saknaden lättare. 

 

Ja en del saker försvinner, men sms och allt mobila kan ju aldrig ersätta den äkta känslan med handskrivna brev.

Att få brev är alltid speciellt, jag får så sällan brev ändå. Som du säger, känns så personligt och fint

Fin blogg!
Du jag undrar liteh ur du fick en FB-gillaknapp på bloggen? kram Jenny

Fin blogg!
Du jag undrar liteh ur du fick en FB-gillaknapp på bloggen? kram Jenny