Tystnad. En påtaglig tystnad som fick tiden att stanna till, frysa till is. En känsla som nästan gick att ta på, som inte lämnade någon oberörd. Den här gången var allt över gränsen. Den här gången fick hon inte stanna kvar. Den här gången handlade det inte längre om vad hon ville eller önskade. 
Den här gången var hon tvungen att gå. 
Och lämna allt bakom sig. 

På skakiga ben och darrande fingrar konstaterade hon att det är så mycket lättare att lämna någon som man inte längre älskar. Någon som man inte längre behöver eller ens vill ha. Man kanske önskar sig mer egen tid. Att få lära känna sig själv. Man kanske växer till i kropp och sinne och utvecklas åt ett helt annat håll. 
Men att gå ifrån någon som du älskar, älskar över allt annat och lite till, för att du måste... 

Hon grät inte. Hon hade gråtit klart för länge sedan. Det behövdes inte spillas några fler tårar, ingenting blev bättre av det. Det lagade inte det trasiga. Det tomma. Det förstörda. 

Hon var säker på att om hon bara går vidare och låter allt det hemska och dåliga vara kvar där bakom henne; då kommer allt bli bra igen. Hon kommer återgå till att vara samma människa som hon var för två år sedan. 
Det dröjde inte lång tid innan hon bittert insåg att det inte alls fungerade på det viset. 
Tiden läker alla sår. Så är det. Klyschigt, men sant. Men tiden kan vara lång. Långsam. 

Om du är så nedbruten att du kryper fram; hur reser du dig då? 

För henne handlade det om en enda sak. Revansch. Revansch över sitt eget liv. 

Sorgligt. Men sant.