femtonde februari, minsann
Jag och mamma åkte in till stan och lämnade tillbaka mina böcker. Dessvärre fattades det två stycken som jag lånat i februari förra året, jag sade att jag inte hade de böckerna (vilket jag tippar på är sant, jag har i alla fall inte lyckats hitta dem trots att jag vänt upp och ned på hela mitt rum) så hon strök dem och dessutom stoppade de räkningen. Tack! Dagens ros går till detta bibliotek.
Vi avslutade även ett sparkonto som mor och far så välvilligt öppnat åt mig när jag var liten. På detta satt drygt tusen kronor som nu befinner sig på mitt vanliga konto. Det kändes härligt, pengar är trevligt.
Efter stress och tung gaspedal lyckades vi ta oss till ridhuset i någorlunda tid. Efter att Kristin, sadelprovaren, granskat mig och Mozart ett par sekunder, konstaterade hon: "ja, precis". Jag satt av, hon klämde lite på hans rygg. Slutsatsen är ungefärligen denna: Min sadel måste stoppas om igen därför att jag blir bakåtsutten, Mozarts rygg har ändrats. Han har nu mycket högre manke än korset, vilket enbart är positivt. Hans rygg är inte heller lika stum som innan, utan är relativt mjuk, vilket innebär att jag har ridit honom bra. Detta sade också Kristin sedan när jag red, att Mozart såg mycket mjukare ut. Kändes bra, nu vet jag i alla fall att jag inte gjort något... direkt dåligt, utan att det faktiskt blivit framsteg.
När alla som skull prova ut sadel var klara, lastade jag av Mozart ännu en gång för att rida. Det var outhärdligt kallt, så jag klarade inte av att rida alltför länge. Men nog allt var det en stund med blod, svett och tårar. Sedan lektionen för Astrid förra veckan så har jag kunnat lasta Mozart alla de gånger jag vart till ridhuset och vi skall hem. En aning respekt, kan tänkas. Men vem vet vad som händer där innan för hans hårda pannben.
Hur som helst så ska jag och mamma strax ut till hästarna, ge dem lite mat och natta. När vi kommer in skall jag nog duscha och därefter skall vi checka Wallander. Blir en lugn och avslappnad kväll. Imorgon kommer Emilia redan vid halv tio, jag ligger nog och sover då. Sedan skall vi upp till hallen runt tolv och förbereda. Runt två- tiden blir det nog lite tidsfördriv, badminton. Och sedan.. *fanfar* INNEBANDY!
Ja, godnatt då!
TJAAAH!
lov, min vän.
Idag när jag kom till skolan så var jag.. väldigt själv. Varken Elin, Amanda eller Emelie dykte upp, inte heller under hemkunskapen när Maggan enträget fortsatte med sitt: "emelie.. oscarsson?" fanns de där. Nej, jag var själv. Genomled första lektionen, tristess ab. Riktigt sjukt tråkigt. Så på rasten ringde jag Emelie. Samtalet var ungefär såhär:
E: "Ah?"
I: "Vart är du?"
E: "Hemma"
I: "Varför då?"
E: "Jag har ont i huvudet."
I: "Vart är Elin då?"
E: "Vet inte."
I: "Vart är Amanda då?"
E: "Vet inte.. är ingen där?" *skratt*
I: "Nej, jag är helt själv!"
E: "Jag kan komma och hämta dig med moppen."
Sagt och gjort, Emelie kom efter att jag lyckats knalla en bit och hon eskorterade mig hem till henne på hennes vackra, svarta crossmoped (som jag senare fick köra, jag fick intrycket av att Emelie gärna skulle ha mördat mig men...). Väl hemma hos Emelie red vi hennes hästar, Blå och Sonita. Jag red ponnnnnny. Efter den upplevelsen fixade vi i stallet och Amanda kom. Till detta hör att Emelie ser någon komma cyklandes på deras grusväg vilket hon fräser åt mig: "in där.. försvinn!", i rädlsa av att det kunde ha vart någon medveten släkting. Men nej, det var ju bara Amanda.
Inne i Emelies hus sjöng vi sing star i nästan tre timmar, detta resulterade i att jag blev grymt hes, men nu fungerar min röst just fine. Jag vann inte en enda gång, men det var hur kul som helst. Jag måste helt enkelt införskaffa det. Trist för min omgivning, men ack så roligt. Kommer kunna underhålla mig i timmar, må så sägas.
Jag är jättetrött. Ska snart duscha. Skriva om talet till ikväll. Sedan blir det Arboga, träffa Emilia.
Imorgon blir det sovmorgon (ingen skola, no way!). 'stan' för att lämna tillbaka böcker+retunera paket. Sadelprovning.
Lördag.. innebandy!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (KULKULKUL!!!!!!!!!)
TJADÅ!
för övrigt, vad jag känner nu.. : besvikelse
hero
Den här dagen har vart ganska långsam, liksom hela den här förkastade helgen. Helt onödigt egentligen, hade lika gärna kunnat sova. Sova bort precis hela helgen. Jag har pysslat med hästarna, delat reklam, diskuterat dilemmat att föda barn och hämtat pappa på stationen. Nu har vi tydligtvis fått erbjudande att åka ned till Filippinerna och bo hos några släktingar som visst har hus där. Vi får väl se, det tar visst tjugo timmar med flyg och eftersom jag lider av grym flygrädsla så kanske jag stannar hemma. Men i och för sig vore det inte helt fel att åka någonstans där det är varmt och uppleva en annan kultur, man vet ju aldrig. Jag hoppas i alla fall att jag och mor följer med till Polen nästa sommar(?), det är något som jag verkligen har högt upp på min lista. Polen och London.
För tillfället så sänds singing bee. Ännu ett program där svenska folket har möjlighet att förlöjliga sig. I och för sig så kan vi tittare till viss del känna oss roade, men när jag ser dessa människor så... det är mest pinsamt. Nu för tiden drar man sig inte för någonting, allt är tillåtet, bara det drar till sig många tittare. Nej, tack. Däremot så började precis "i en annan del av Köping", jag har i tidigare blogginlägg hyllat det programmet and i still love it. Ska kolla på andra avenyn nu, så det spelas in så att jag kan kolla det någon annan dag.
Efter andra avenyn skall jag duscha och sedan blir det nog sängen. Jag känner mig trött i huvudet och lite sömn är nog inte helt fel.
Inte så mycket att skriva idag, mer än att jag aldrig haft så här många besökare i min blogg som jag har just nu. Trevligt!
Det kommer definitivt skrivas mer imorgon om lite roligare saker. Måndag. Då gäller undervisningsfri eftermiddag, ridning och möjligtvis även lite friidrottsträning, men inte helt hundra ännu. Vi får väl se. Ha't bra!
TJARRÅ!
i wish it would rain
När jag vaknade för fyrtio minuter sedan, insåg jag att den här dagen kommer bli ännu sämre än gårdagen. Och bara för att jag känner hur mina agressiva och uppgivna känslor växer, ska jag vara kreativ och göra två listor över mitt sjukt dåliga liv.
Negativt:
- jag har skrivkramp, noll idéer och inspiration
- mamma är dyngsjuk > ingen friidrott > inget ridhus > ingen uteridning, Mozart har tappsko > förbaskade hovslagaren hör inte av sig
- hagarna är fyllda med blöt, djup lera
- bitlord lade av och jag överväger att kasta ut datorn genom fönstret
- hela jag är understimulerad och uttråkad
- lördag är en lång dag
Positivt:
- jag fixade fram bitlord igen
- ...
Idag är det verkligen mest synd om mig!
Jag kommer uppdatera mer senare för intresserade parter. Nu ska jag äta frukost och kolla på tv, men självfallet finns det väl ingenting att titta på där heller... men efter att ha svept med blicken över tvtablån så såg jag, till min lycka, att det sänds tre avsnitt av 'sjukhuset'. Jag har inte kollat på det alltför många gånger, men det är en serie som får fem smultron av fyra möjliga. Mitt humör steg genast en grad...
uppdatering kl 18.44:
Sådär, nu har ju faktiskt den här dagen snart passerat, utan några större skador. Jag lyckades faktiskt fördriva den här dagen och helt plötsligt så var klockan nästan sju, närapå att jag blev imponerad. Jag kollade först på reprisen av 'i en annan del av Köping' och jag måste säga att det är den absolut bästa serien någonsin. Så verklighetsnära och hjärtvärmande. Tobbe är min personliga favorit, men hela det gänget är något alldeles utöver det vanliga. Jo, hur som helst. Efter det åt jag frukost och kollade som sagt på de tre avsnitten av sjukhuset och kände en enorm sporre att börja jobba inom vården, allra helst som ambulanspersonal.
Så småningom begav jag mig hit upp, där jag som vanligt fastande. Jag tittade faktiskt på en film vid namn: Feast of love. Egentligen riktigt usel, seg och en inte alltför bra handling. Men någonstans hade den en poäng och lyckades göra mig en aning sentimental, speciellt slutet.
Nu sitter jag då här, som man kanske redan lyckats ana. En lycklig lillebror kommer hem om några timmar. Melodifestivalen drar visst igång ikväll, meddelade mamma för mig. Jaha, tänkte jag, där går min gräns. Jag skulle aldrig underlåta mig att se något så vidervärdigt. Ett äkta svensson-budget program där det mest avskyvärda jämt lyckats nå oanade höjder. Nej, tack. Jag kommer inte ge det programmet minsta uppmärksamhet, Amy Diamond får klara sig utan mig.
Tjaah!
long lie the rivers
Trångsynt fortsätter jag med mina sångtitlar som rubrik, det fungerar när min fantasi tryter. Jag har inte skrivit här på ett tag, delvis därför att tiden inte räckt till, men också därför att jag inte har vart på humör. Mitt humör har vart ganska omväxlande den här veckan, dock har mina sömnproblem minskat, vilket uppskattas djupt från min sida. Tack!
Den här veckan har jag, trots allt, vart min egen idol. Jag påstår inte att jag är bäst... men jag vet inte någon som är bättre. Jag har lyckats: genomföra två nationella svenska prov (i och för sig sabbade jag uppsatsen grovt och skrev om toalettlock, skjut mig!), skriva evolutions- och astronomiuppsatsen och plugga spanskan så att jag kunde den flytande idag. Dessutom så gjorde jag matten på håltimmen idag. Engelskan gick också helt okej great och jag är stolt. Jag till och med DANSADE på idrotten idag. Okej, om sanningen ska fram så är jag ingen hejare på att dansa. Det är svårt att erkänna, min självkänsla får sig en knäck, men jag är riktigt usel. Foxtrot och bugg.. nej, det är ingenting för mig. Pardans, det är ju sorgligt. Behöva.. och.. nej! Dessvärre så skall tydligen hela tisdagseftermiddagen den 26:e februari ägnas åt just dans. Sedan på kvällen bär det av uppåt och då ska alla skolor (9:or) i den här kommunen träffas och dansa. Det är ju löjligt. Jag tänker absolut inte delta. Visst, jag åker dit eftersom man får komp och det är obligatoriskt (blablabla) men dansa tänker jag då inte göra. Jag gör bara saker som jag är bra på. Att trampa folk på tårna hör inte till mina favoritsysselsättningar.
Pappa är just nu i Stockholm, inomhus-sm i friidrott. Lillebror är på väg till Värmland tillsammans med Kristofer, Johannes, Tim m.f för att imorgon ägna sig åt att kolla på rallyt, bergslagsrally tror jag det var, minsann. Detta innebär att jag och mor är hemma själva. Hon är riktigt sjuk och anar lunginflammation, får se om det blir ett besök hos akuten i helgen, så jag får ta hand om hästarna och diverse sysslor.
För övrigt så kommer den här helgen att bli riktigt, riktigt tråkig och jag skulle nästan hellre vara i skolan!.. okej, det var väl att ta i. Jag får väl ägna mig åt att fortsätta läsa i min nuvarande favoritbok, fördriva tid här, se på film och.. någon som har något annat trevlig förslag?
Nästa lördag..: puss på't!
Får se om jag uppdaterar här något mer senare, då jag fortfarande inte har funnit något att göra. Let's dance är ingenting för mig, tråkig svenssonunderhållning- enligt min mening.
Tjarrå!
carry you home
Hur som helst så igår gjorde jag verkligen ingenting. Jag tittade på film och läste min bok. Kände mig outhärdligt trött, seg och hängig så jag skippade till och med träningen. Hade myskläder på mig hela kvällen och lade mig sedan tidigt efter att ha tagit en varm, lång dusch. Jag somnade nästan direkt och...
Vaknade idag klockan tjugo över sex när min mobilväckarklocka gjorde sig påmind. Skulle ju som sagt in till Örebro och vara funktionär och då var det tillfälle att gå upp tidigt. Inte roligt, inte det minsta faktiskt. Som den morgontrötta människan jag är, höll jag på att dö och önskade att helgen ville vara mer än två dagar, två mornar. Min mage gjorde uppror och först övervägde jag att stanna hemma. Men efter att ha sett över för- och nackdelar bestämde jag mig för att följa med. Må det bära eller brista! , tänkte jag i sann peppanda (som den eviga optimist jag är *host*). Men jag klarade mig faktiskt utan några problem. Dessvärre så meddelade min pappa i morse, när jag fortfarande låg i sängen och knappt hunnit öppna ögonen, att det går den härliga och välkända magsjukan på mammas jobb, och eftersom hon jobbade i natt och tog hand om dessa magsjuka individer... jag vill inte ens tänka på hur sjuk jag kommer bli inom några dagar. Jag kommer definitivt bli smittad. Kommer säkerligen bli sjuk strax efter mamma. Jag har aldrig under hela mitt snart sextonåriga liv vart immun mot några som helst sjukdomar, utan jag avundas de som aldrig ens har spytt ('känner' faktiskt en levande varelse som påstår sig aldrig ha gjort det). Nej, usch, allt som har med kräkningar att göra gör mig nervös. Som nu till exempel, bara jag pratar om den magsjuka får jag ont i magen och skulle behöva säga hej till toaletten. Jag menar, hur roligt är det egentligen? Jag vill Inte spy, inte på några villkor. Låt mig bara vara frisk! Okej om jag blir förkyld med feber och ont i halsen, möjligtvis svamp i öronen och en stukad handled, men INGEN magsjuka. Ge sig nu!
Ja, i alla fall. Som funktionär läste jag av på måttbandet på kulstötningsfronten. Inte alltför ansträngande, så det passade mig. Var mest att ta ett kliv framåt, notera siffror och sedan utropa med tydlig röst (exempelvis): "8.42", ta ett kliv tillbaka, se nästa man stöta iväg kulan, vänta och se om det blir röd eller vit flagg... och så samma procedur igen. Som sagt, jag tog inte ut mig alltför mycket.
Träffade också Nicole, oerhört söt tjej. Synd bara att vi inte träffas oftare. Umgänge utfördes naturligtvis med ett x antal fler men det är ingenting som behöver nämnas här. Det enda jag vill nämna mer angående just detta var att Nicole lyckades kasta en boll i huvudet på en kille. Han uppskattade det inte.
Sedan, innan vi åkte hem, for jag, pappa, bror och Esben omkring i ett snöigt Örebro. Ett mindre snöoväder omgav oss och vägen blev hal. Jag avskyr snö och jag finner inte något positivt med den, vad som än någonsin sägs. MEN (detta är ett ytterst sällsynt undantag) när vi åkte genom rh och all denna snö som placerat sig på trädkronorna och det ljuset som de snöbeklädda gatulyktorna utstrålade... det var vackert. Hade vart hur mysigt som helst att ta en promenad där tillsammans med någon. Någon.. ptja, någon.
I vilket fall som helst, nog med utsväningar. Vi for ju omkring i Örebro och rusade in på diverse affärer på jakt efter sing star. Fann vi något? Nej. Det enda stället som hade just det jag ville ha, var slutsålt. Jag ska inte beskriva vad jag kände då. Jag köpte annat istället som inte kostade en bråkdel så mycket. Och jag tjockade, även om jag var givmild nog att dela med mig till både min familj och Esben (tacka mig!). Idag förtjänade jag det. Jag känner mig deppig idag.
Varför ska det vara såhär; att man ena dagen känner sig alldeles utomordentligt happy för att nästa dag be om att jorden går under och att man skall få ligga kvar under täcket? Jag är Trött på det. Jag vill växa ifrån alla dessa omtumlande och varierade känslor, det går för fort för att mitt psyke skall hinna med. Jag vill mogna, och det NU! Jag orkar inte med att känna såhär hela tiden. Okej, visst, jag orkar, är nog bara en aning lat. Men det vore faktiskt mycket lättare om man kunde få känna sig stabil. Stabilitet betyder och är nyckelordet till mitt liv.
Igår fick jag ju också mina kläder! Det som blev kvar här hemma var två tunikor, en brun väska, en svart skjorta och två mössor och ett halsband(var det något mer tro..?!). Hittills är jag nöjd och hoppas vara det även efter att jag använt grejerna. Jag älskar kläder, det ger mig en kick. Okej, det lät sjukt!
Jag tror faktiskt att jag skrivit klart nu. Känns som om den här dagen har passerat med maximal hastighet och att klockan redan är nio.. är inte roligt. Innan jag lägger mig ska jag: gå ut och mata hästarna (vart en aaniiing försenat ikväll), duscha, äta, blada min reklam och.. usch. Sedan ska jag upp halv nio. Arboga som gäller och jag kommer kunna dödförklaras, med min trötthet är jag på gränsen mellan död och levande.
Skjut mig. Godnatt!
