Lite för cool.

Igår åkte jag en sväng till Thailand och drack paraplydrinkar i mängder, dansade på borden iklädd hulahula-kjol. Idag tog jag mitt privatplan hem och passade på att få manikyr av min personliga skönhetsfixare och gjorde därefter ett par armhävningar under min personliga tränares vakande och drivande öga. Tungt. Nu ska jag lägga benen i kors och låta min privata chaufför köra mig någonstans dit jag egentligen inte behöver åka.
(Läs: Lördagen tillbringade jag hemma hos paret S, mycket trevligt, som vanligt.
Nu ska jag sitta med "min" körkortsteoriskiva en stund.)

Om jag kunde så skulle jag utan att tveka underhålla er dygnet runt. Men nu går ju inte det, jag är ju rätt busy, you know. Alla galor, fester och finmiddagar jag ska stressa iväg på. Som nu, jag har kastat i mig en saltgurka och ett halvt glas lightcola för att stressa ut till pälsbeklädda åsnor och ge dem vad de behöver. Det kallar jag välgörenhetsarbete. Sedan ska jag väl måla naglarna, få håret fönat eller operera brösten. Livet är fullt av möjligheter.

Nu har årets MTS:are anlänt. Proppfyllt och full rulle, livat värre. Kul med nya ansikten och allt blir att kännas så utfyllt. Tänk, det är elva månader sedan förra gången. Det känns inte så länge. Det är så otroligt mycket som har hunnit förändras; både till det bättre och till det sämre. Mest till det bättre, om vi ska vara noggranna. Det finns flertalet tankar som lever kvar, saker som inte går att ändra på, ting som hade skett förr eller senare oavsett.
Elva månader. De har passerat, flugit fram med skyhög hastighet. Det är knappt så att man har hunnit med. Det kanske är därför alla tankar kommer ifatt mig nu, liksom sköljer över mig som en stor och häftig våg. Jag har inte riktigt hunnit med att uppleva och bearbeta den tiden som gått, jag har inte haft möjlighet att andas och vänja mig. Jag har aldrig någonsin gett upp hoppet och gör det fortfarande inte. Det känns för overkligt. Du vet, lika väl som jag, att jag sänder dig tankar varje dag, trots att du inte behöver dem.

Hej och välkomna!
Snygg, häftig och modeinriktad som jag är så tar jag mig friheten att modeblogga.
Bloggen kan behöva lite variation och jag gör allt som står i mina makt för att liva upp.
Tankar snodda från aftonbladet.

---

Sandaler är överhuvudtaget inte någon sexig höjdare,
men att kombinera dessa råttfällor med strumpor;
det borde vara dödsstraff!




Var finns logiken i det hela? Hur tänker man?
Hur kan man frivilligt understå sig att ta på sig ett par
badkalsipper i glansigt tyg som smetar åt runt hela härligheten?




Det påstår sig vara så otroligt praktiskt och så otroligt smidigt,
men om vi nu tar en titt på själva väskan; dess utseende är skrämmande.
Att frivilligt spänna upp en väska runt midjan och gå runt som
en kängurumamma känns vare sig moderiktigt eller lockande.




Den här dojan talar för sig själv.
Mina tankar dras till UFOAiliens och flugsvampar.
De här dojerna gör mig ledsen och rätt äcklad.
Ljudet som uppstår när man går runt och gnider sig
i dem med nakna fötter, materialet på tofflan,
värmen som bildas i gummigrottan. Jag ryser.

---

YÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH.
Chacha!

Älskar känslan av att stå ensam,
att aldrig få tänka och fatta egna beslut.
Att alltid, alltid och återigen alltid tvingas påverkas av andra,
att ta hänsyn till vad alla andra vill.
Att aldrig någonsin få känna efter,
få välja, fundera, överväga.
Att aldrig någonsin få möjlighet att hinna andas.

Nu har jag pluggat Bonniers Trafikskola nästan hela eftermiddagen. Huvudet vill kräkas bromsar, generatorer och "para ihop meningarna blablabla". Det är sprängfyllt med nyttig och nödvändig fakta men efter några timmar på rad ger jag upp, får fortsätta senare eller imorgon.
Mat inväntas och därefter ska jag bege mig ut i vintermörkret, plocka in hästen och fara iväg till ridhuset. Efter Astrid-träningen i måndags är jag riktigt taggad. Med undantag för konditionen, som inte är den bästa ännu, börjar vi återfå vår form. Känns fint, långt ner i maggropen. Bara tanken på Mozart gör mig överlycklig, han är min ögonsten rakt igenom.
Imorgon hade jag tänkt genomlida en dag av mensvärk och inte särskilt mycket att göra i skolan. Naturkunskap ska pluggas och iväg till Arboga blir det dessutom såklart också. Jag bokar in mig på att övningsköra dit.
Till helgen kommer söt. Fint!


Rustad för krig!

att vi satte oss i en snödriva. Och att Esben fick gräva.

Den största delen har gått åt till att knalla runt i affärer, ut och in, fram och tillbaka, tillsammans med mamma. Vi fick med oss en hel del hem och min plånbok ekar numer tomt. Men det känns rätt fint ändå. Mitt sällskap för tillfället är en sjudundrande huvudvärk och jag överväger starkt att gå och lägga mig en stund eller så.
Imorgon ska jag köra till skolan för att träna mig lite inför vecka åtta. Då blir det teori två timmar varje förmiddag, alkohol- och körningskursen, tre körlektioner. Vecka nio blir det ytterligare tre körlektioner och eventuellt halkan. Blir bra det, känns härligt att äntligen komma igång. Trots allt dröjer det ju bara tre veckor innan jag blir arton år vuxen.
Okej.

saknar finaste.

jag hoppas att du vet vad du gör
för du har alltid varit skör och aldrig riktigt så stark som du vill
du kan det där med att hålla blicken högt och stadigt
flackar man är spelet förlorat, ibland glömmer man det där
du har ett så varmt och vackert hjärta
jag hoppas att du vet vad du gör
när det regnar någon dag kan jag se dig där
du är blöt och kall och önskar dig iväg
kanske inte just då och kanske inte sen
men någon gång öppnas allt och faller dit och faller bort
jag hoppas att du vet vad du gör
det finns så mycket som talar och berättar
som ditt skiftande leende
armarna i kors och alldeles för långa andetag
om jag säger att jag finns och alltid gör
det är glömt men ingenting blir förstört
jag skänker tankar åt dig
åt dig som sitter med fickor fulla av sten
jag hoppas du vet vad du gör.

God morgon alla små glada nissar!
Har varit vaken i över en timme nu vilket känns rätt onormalt för att vara jag. Alarmet har på långa vägar inte ringt än men jag känner mig rätt pigg. Undrar vad det är för allvarligt fel på mig... Ska gå ner om någon halvtimme eller så och göra mig i ordning för skolan.
Nej, jag hade hur som helst tänkt skriva lite om helgen. Inte några bilder just nu, dels för att jag sitter på mammas dator, dels för att jag inte har några. I lördags spontanåkte R hit, som jag kanske redan nämnt, så strax efter halv sju dök han upp. Vi åt mat tillsammans med mamma och åkte sedan iväg och gick på bio. Farsan var i stort sett lika rolig andra gången, för skön film det där. När vi kom hem hade klockan hunnit bli framåt ett-draget om jag inte missminner mig alldeles. Då drack vi lite te och kollade därefter på Vapenbröder. Halv fem kom vi i säng...
Igår tog vi sovmorgon, av olika anledningar, och när vi väl kommit upp begav vi oss iväg till ridhuset. Jag red Mozart och man kunde inte annat än njuta av det underbara vädret som dagen hade att erbjuda. Hem, ut med hästarna som minst sagt var rätt knäppa. Råttan fick spel och busade runt som den värsta unghästen. Vädret kan försätta vem som helst ur balans, tror jag. In kom vi så småningom, efter ett besök av grannarna. Jag och R bakade ett par kladdkakor som blev de snyggaste kladdkakor jag någonsin ätit. Mamma har bestämt att jag och R ska ha bakdag någon gång i framtiden när han kommer, eftersom han är bagare får han styra upp det hela, jag kan stå bredvid och leka assistent. Yääh! Mormor och morfar kikade förbi och fikade. Resterande del av kvällen var trevlig. Och mysig. Far och bror kom hem, vi åt, timmarna gick alldeles för fort, R skulle åka hem.
Och så nu är det måndag morgon. Det är mindre bra. Har god lust att börja om helgen. Men ikväll blir det Astrid-träning på nytt ställe. Ser riktigt fram emot lektionen nu när Mozart och jag börjar komma igång mer ordentligt igen. Med flera trippar till ridhuset den här veckan i bagaget känns det väldigt bra.
Si där, nu har jag dessutom lyckats fördriva bortåt en kvart!
Tillräckligt med text. Hej.

"I still want you by my side
Just to help me dry the tears that I've cried 
But I'm sure gonna give you a try
'cause if you want I'll try to love again"

Elin, jag älskar dig! Du är min andra halva. ♥

Det här är en binnikemask. Rätt fränt faktiskt.
Kan bli 10m lång, chillar runt i dina tarmar så att du blir mager,
men det är ändå inte så hälsosamt med en 10m lång mask i magen...
Så att... Varsågod, dags att skita ut den. 10m lång var det...

Skulle våga påstå att jag är väldigt trött. Otroligt jättetrött. Så trött att jag troligen inte skulle ha några större problem med att somna stående. Det har varit en väldigt lugn skoldag, inte mer än två lektioner. Därefter var jag och Elin iväg till Nautilus. Hon och jag lever som i symbios och i det här fallet är det inte alls något negativt. Fint.
Okej. Så då vet ni det.

Hej! (gör en hälsning a la Christoffer)

Jaha, så vad gör du? Allt bra?

Jaså, jaså, där ser man. Men det låter ju helt okej.

Tackar som frågar. Jag ska faktiskt iväg och rida min häst
så jag är extra glad!

Är du törstig, kanske?

Bacillskräck, jaha... Toppen!

Hejdå!

Hej! Jag heter Ida och är 3 år (visar tre knubbiga fingrar).
Jag tycker om att leka med barbies, göra små potatisgubbar och bada.

Den är faktiskt snygg.

Affärerna taggar för hjärtdagen. Töntigt.

Ja, visst, fine. Lite gulligt är det väl. Så, nu vet ni vad jag önskar mig.

God morgon mina små sockertoppar! Här har det rådit sovmorgon, åtminstone till klockan nio, sedan sa jagmåstegåpåtoalettenblåsan ifrån. Har bara två lektioner och sedan ska jag och Elin skriva samhällskunskapsuppgiften som ska vara färdig imorgon. Färdig som i klar för redovisning. Och jag har inte ens börjat. Men äsch, det löser sig.
Jaha, så mycket mer hade jag inte att förtälja. Spännande.


Så söt är jag idag. Yääh right.


Söt bild från helgen.


Det där med störd är nog min grej. Min image.

All den tillit jag kände för dig har fullständigt och komplett raserat
Det finns ingenting kvar, ingenting att bygga upp det av
Ord som biter sig fast som ett tomt och iskallt eko
Torra spruckna läppar som uttlar lögner och nonsens

Du vet lika väl som jag att man orkar ett tag
Man håller sig fast i kanten som blir alltmer hal
Det finns något inom mig som bultar hårt och intakt
En ständig önskan och ett förgäves hopp om förståelse

Jag har en förmåga att hålla för hårt eller släppa allt
Jag fastnar i ett töcken av missmodighet och inombordad ångest
Om man höjer ögonen mot skyn kan man känna och tro
En längtan efter att sträva dit man önskar nå

Mörkret tvingar mig att trevande känna mig fram
Låta fingertopparna nudda vid allt det okända som skrämmer
Det som hugger biter river sliter och kastar oss rakt ut
Vi står trumpna kvar och frågar var tryggheten gjordes av

Det stämmer, jag har bloggtorka. En sådan extrem variant att det vare sig blir hackat eller malet.

http://www.youtube.com/watch?v=aG7oqiI3RGc

http://www.youtube.com/watch?v=4YJ2YtbDrTk&feature=channel

http://www.youtube.com/watch?v=X0h8BTlw3Ew&feature=channel

http://www.youtube.com/watch?v=OFZOu58FOLg&feature=channel

Det här är roligt däremot. Hä-hä-hä.

"Så, hur tycker du att det har gått under de här månaderna nu?" undrade hon och såg på mig ovanför glasögonens breda kant.
"Det har väl gått bra..." svarade jag tveksamt, övervägde varje ord för att säga det hon ville höra.
"Inte några humörförändringar? Inte några depressioner eller andra biverkningar?" Nu tog hon av sig glasögonen och placerade dem framför sig, höll skaklarna mellan pek- och långfinger. Hon harklade sig djupt, jag kunde riktigt höra hur det rosslade långt ner i hennes hals. Hon noterade mitt ogillande och ursäktade sig med att hon inte blev av med en envis förkylning, vilket äcklade mig nästan ännu mer. En bacillspridande läkare borde vara hemma, punkt slut.
"Nja, humöret har väl varit i stort sett som vanligt. Har väl inte så mycket att jämföra med, jag minns ju knappt hur det var innan jag började."
Hon nickade eftertänksamt.
"Du får säga ifrån om jag har fel, men faktum är...", hon tvekade ett par sekunder men vek inte undan med blicken en tum, "att du inte ser ut att må särskilt bra. Missförstå mig rätt, men du ser inte alls ut som jag minns dig från förra gången."
Jag höjde på ögonbrynen, frågande och lite imponerad, för att få henne att fortsätta sin utläggning.
"Förra gången sprudlade du, du mådde inte något vidare då, sa du, men ändå var du fylld av energi och positivitet. Du hade inte några problem med att delge mig dina svårigheter och du var vare sig blek eller glåmig, dina ögon var överhuvudtaget inte matta och du utstrålade inte en hopplös trötthet."
Jag sa inte emot, ryckte bara lätt på axlarna och stirrade ner på mina knutna händer som låg placerade i knäet. Jag spände dem så hårt att knogarna vitnade och naglarna borrade sig in i skinnet. Jag gnagde allt hårdare på min underläpp, slutade när jag kände den välbekanta blodsmaken och illamåendet tog återigen form. Jag mådde ofta illa nuför tiden, hela min vardag var fyllt av ett ständigt och kompakt illamående som vägrade att ge med sig. Jag proppade i mig huvudvärkstabletter från morgon till kväll för att åtminstone undvika den biten, men trots befrielse från dunkande i huvudet mådde jag illa.
"Håller du med eller är jag helt ute och cyklar? Du kanske aldrig har mått bättre?" Hon sköt ut sin kontorsstol en bit från bordet, lutade sig bakåt mot det höga ryggstödet och lade benen i kors. Hon hade fina ögon, tänkte jag för mig själva, snälla och omtänksamma.
"Jag kan hålla med om att du har rätt", sa jag.
"Är det inte någon annan som har märkt något?"
Jag skakade på huvudet. "Det skulle jag inte påstå." 
"Du har inte lust att berätta för mig hur du upplever din situation?"
Jag svalde hårt ett par gånger, fick en kväljning och huvudet snurrade fort.
"Känn dig inte pressad, men jag vill hjälpa dig och det blir svårt om du inte talar med mig." Hon sa det inte krävande och hårt, utan milt och försiktigt, nästan lite bedjande. 
Jag drog ett djupt andetag. 
"All min energi går åt till att vara glad utåt, mot de människor som befinner sig i min omgivning. Och till plugget, till att få bra betyg. Toppbetyg. Så bra betyg som jag är kapabel att uppnå om jag ger allt. Så bra betyg som jag förväntas att få." Den sista meningen lade jag till lite tystare, lite mer dystert. "Men inom mig vill jag bara ta livet av mig. Jag är så trött på att existera, allt handlar bara om krav, förväntningar och vad man gör för fel. Att man aldrig kan lyckas göra rätt eller är tillräckligt beslutsam, framåt, medveten och självsäker. Jag är så trött på livet att självmord vore en befrielse." Jag lät orden rinna ur mig, som vatten forsar nerför ett vattenfall. 
"Jag..." hon började säga något men jag avbröt henne.
"Ja, nu är det inte så illa att jag kommer gå så långt att jag tar livet av mig. Det är jag alldeles för feg för. Men jag kan ju inte påstå att jag skulle bli ledsen om jag blev påkörd eller råkade sluta andas i sömnen." 
"Det är allvarliga saker du säger, och även om du inte tror att du kommer att gå så långt... Tänk om din situation förvärras, hur ställer du dig till självmord då...?" Det var egentligen inte någon fråga utan bara ett konstanterande som hon ville att jag skulle betänka. Hon hade fått en djup bekymmersrynka i pannan som inte klädde henne alls. 
"Äsch, det är ingenting att oroa sig för. Förvärras allt, vilket knappast känns möjligt, så får jag väl ta den smällen då." 
"Jag kan ordna en tid åt dig hos en väldigt bra kurator som jag känner", erbjöd hon sig välvilligt.
"Aldrig i hela mitt liv", protesterade jag och skakade avvärjande på huvudet.
"Visst, jag kan inte tvinga dig, men jag rekommenderar det och tycker verkligen att du i alla fall ska tänka över det. Det kan ju inte skada."
Jag ångrade att jag sagt något alls, det fanns inte någon hjälp att få. Jag tänkte inte gå till någon psykdoktor som skulle skrynkla till min hjärna, få mig att sätta upp färgglada lappar på spegeln som talade om hur bra och betydelsefull jag var. Aldrig. Någonsin.
"Du, kan du inte bara skriva ut tabletterna jag ska ha nu så att jag kan gå?"
Hon skrev ut tabletterna, predikade ytterligare en stund- men jag minns inte vad hon sa. Då hade jag redan slagit dövörat till och fokuserade istället på mina trasiga naglar och inflammerade nagelband, sönderbitna av all påfrestande ångest.