Nu har årets MTS:are anlänt. Proppfyllt och full rulle, livat värre. Kul med nya ansikten och allt blir att kännas så utfyllt. Tänk, det är elva månader sedan förra gången. Det känns inte så länge. Det är så otroligt mycket som har hunnit förändras; både till det bättre och till det sämre. Mest till det bättre, om vi ska vara noggranna. Det finns flertalet tankar som lever kvar, saker som inte går att ändra på, ting som hade skett förr eller senare oavsett.
Elva månader. De har passerat, flugit fram med skyhög hastighet. Det är knappt så att man har hunnit med. Det kanske är därför alla tankar kommer ifatt mig nu, liksom sköljer över mig som en stor och häftig våg. Jag har inte riktigt hunnit med att uppleva och bearbeta den tiden som gått, jag har inte haft möjlighet att andas och vänja mig. Jag har aldrig någonsin gett upp hoppet och gör det fortfarande inte. Det känns för overkligt. Du vet, lika väl som jag, att jag sänder dig tankar varje dag, trots att du inte behöver dem.