Jag plockar små ord och meningar ur minnet, fantasin, drömmar och sätter ihop dem till någonting som inte är något mer än en...
En historia i sig.
Andra september. Vi möttes av en ren tillfällighet och det var inte något särskilt speciellt, inte något anmärkningsvärt som man lägger någon större vikt på. Du var gänglig och hade alldeles för långa ben till din kropp, du var solbränd och hade glömt att raka dig på ett par dagar. Ditt hår var viltvuxet och nästan lite lockigt och jag kommer ihåg hur det sög till i min mage när du strök det bakom öronen. Jag var nästintill osynlig och mina kläder lite smutsiga efter jobbet och skorna var utslitna och det som en gång varit vitt var nu bara smutsigt grå. Men ändå såg du mig.
Slutet av september eller början av oktober. Vi gick på bussen och jag skulle gå av ett par hållplatser före dig. Du satt på sätet framför mig fast jag egentligen ville ha dig bredvid men jag vågade inte säga någonting. När jag skulle gå av sa vi hejdå och vi hörs, jag tog min väska och började med lätta men samtidigt tunga steg gå hemåt. Då hörde jag din röst precis sådär lagom högt så jag inte blev rädd. 
Jag tänkte följa dig hem, sa du och kom upp bredvid och tog min hand. Det var inte långt hem till mig men din hand passade så bra i min och jag ville inte släppa den så jag låtsades att jag bodde hemskt långt bort och gick en omväg förbi affären och Nilssons gård och hans elaka hund som alltid morrar. Du fick inte en syl i vädret för jag var så nervös och då pratar jag hela tiden och när jag råkade säga något dumt skrattade du bara tyst och kramade min hand lite hårdare. När vi till slut stod utanför min dörr sa du att, jaha, då ska väl jag gå hem och jag såg ner i marken och bet mig lite för hårt i läppen. Annars har jag lite te och ett ensamt hus ikväll, sa jag.
Jag tror det var i december för ute var gatorna täckta av snö. Vi satt på golvet och använde din säng som ryggstöd. Du spelade lite på din nya gitarr och det lät inte särskilt bra för jag vet att du är tondöv och gitarren var förfärligt ostämd men jag sa ingenting för du såg så lycklig ut. Jag såg på dig i profil och jag förstod inte hur jag aldrig kunde stirra mig mätt på hur vacker du var och jag älskade din konturer och dina sneda tänder. Jag ska skriva en sång till dig, sa du och kysste min kind, min panna och min nästipp. Vi drack billigt boxvin ur färgglada plastmuggar och vi var nog lite berusade när vi tumlade omkring på ditt golv och skrattade tillsammans.
Tjugonionde december 02.39. Det var bitande kallt men vi tog på oss tjocka kläder och ett par filtar och gick upp på vinden och klättrade upp på taket för där kan man stå och se stjärnorna och det är så mäktigt. Du stod bakom mig och höll dina armar slingrade runt mig och jag kände mig så trygg. Jag älskar dig tusen gånger mer än vad det finns stjärnor, sa du och jag blev knäsvag. Jag älskar dig ännu mer, sa jag och tänkte att nu kan man inte bli lyckligare. Det var första gången vi sa de där orden som är så stora och kraftfulla och har makt att förändra och fördjupa.
Trettonde till fjortonde januari. Jag kysste din hals och mina fingrar lekte med ditt hår när jag upptäckte ett litet förevigande på din fina nacke. Jag försökte se närmare och du rodnade och log och vek undan lite med blicken. Det är ingenting speciellt, sa du och jag sa att, fåna dig inte nu, låt mig se. Och du vände lite på dig och där såg jag mina initialer och ett litet snett hjärta. Vi kysstes hela natten och du fick kyssa bort mina tårar som aldrig verkade sluta strömma nerför mina tonårslena kinder.
I början av sommaren. Det var fest på bryggan och du satt där borta i partytältet och drack öl med Fredrik, Malin och Jenny och jag satt på bryggans kant med fötterna i det kyliga vattnet, drack rött vin som ger mig huvudvärk och bredvid mig satt Mårgan som faktiskt stavade sitt namn med å istället för o. Han hade en sådan fin second hand skjorta och jag var tvungen att känna på tyget och han berättade att han tågluffat i Europa hela våren och lite av vintern. Jag skrattade högt flera gånger för han var så rolig och hans inlevelse var oslagbar. Alla som var där drack lite för mycket så när klockan blev natt drack vi ännu mer och jag fick låna Mårgans skjorta för jag frös så jag skakade. Jag går och hämtar ett par öl till, sa jag och vinglade, inte så mycket men lite, bort till partytältet. Plötsligt var du bakom mig och dina ögon gnistrade och din röst var hård och kall. Du har hängt med Mårgan hela kvällen, varför? undrade du och jag fnissade till trots att det inte var det minsta roligt. Tro inte att jag inte har sett er, du har flirtat med honom hela kvällen, sa du. Håll käften, sa jag för högt, du vet ingenting, du som har suttit med Malin och Jenny och haft så himla trevligt. Du kan dra åt... sa du men jag gick så jag slapp höra avslutningen på meningen för det gjorde så ont. Jag gick till Mårgan och han lät mig gråta mot hans axel och det gjorde ingenting att jag glömt bort ölen.
Du hade precis börjat din semester så det var andra veckan i juli. Jag följer inte med till Öland, sa du en eftermiddag då vi precis ätit och satt i tysthet och väntade på att kaffet skulle bli klart. Okej, sa jag och fyllde min kaffekopp och gick ut på balkongen. Jag hörde hur du slamrade i kökslådan, slog ovanligt hårt i luckan ovanför spisen när du tog ner din blågröna kopp. Jag hann räkna till sjuttiotre innan du kom ut och sa att, det här fungerar inte längre och vi har blivit så förbaskat tråkiga och jag behöver lite tid för mig själv och jag behöver nog en paus. Okej, sa jag så likgiltigt jag kunde och du blev förbannad och skrek att du tänkte sova någon annanstans och att jag inte bryr mig om vårt förhållande och så smällde du igen dörren efter dig.
Tredje veckan i juli. Jag bjöd mina vänner på fest i stugan på Öland men du kom aldrig så jag bestämde mig för att vara vild och glad och dansa hela natten, dansa tills fötterna värkte och jag föll ihop av utmattning. Och mitt i allt kysste Mårgan mig och jag tror att jag kysste tillbaka en kort stund innan jag slet mig loss och jag visste att jag gjorde rätt som gick. Men samtidigt undrade jag varför mina handflator var fuktiga och hjärtat slog så fort.
Femte augusti på kvällen när man lagom börjar grilla och dricka det första glaset vin. Vi hade inte pratat på riktigt med varandra sedan den där dagen då du gick hemifrån. Jag tror att ingen av oss riktigt vågade eller orkade för det var för jobbigt för hjärtat och själen. Du harklade dig och jag visste vad du skulle säga och tårarna brände som eld innaför mina ögonlock. Det här går inte längre, vi har blivit varandras värsta fiender, sa du och jag nickade stilla för jag visste att du hade rätt. Jag har packat mina saker, de saker som låg utspridda som du störde dig på, och jag går nu. Vi kanske kan träffas någon gång sedan och eller vi får se, sa du och gick. Jag protesterade inte ens trots att du slet ut mitt hjärta och tog det med dig och jag har aldrig känt mig så tom.
Andra september och nu har det gått ett år sedan vi träffades för allra första gången. Vi bestämde att det var ett bra datum att träffas och samtidigt lite knäppt och underligt. Jag såg dig på långt håll där du satt och du hade låtit håret växa så man kunde aldrig ana att det där under skulle finnas en flickas initialer som den där fina pojken en gång älskat sig tokig på. Hälsningen var stel precis som vårt samtal som var lite formellt och tråkigt och jag kunde inte förstå hur två människor som älskat varandra så mycket kunde bli som främlingar. Du berättade att du lär dig dyka och ska resa till Australien ett halvår och så får du se om du kanske stannar ännu längre för det beror ju på om du trivs. Du undrar över mina planer och jag säger att jag har fått ett jobb men jag säger inte att det är Mårgan som ordnat det och att han brukar följa med mig hem när vi slutat och dricka vin och kaffe och äta pasta. För jag vill inte att du ska missförstå och tro att jag gått vidare för det har jag inte och jag vet att det kommer dröja och Mårgan är en fin vän som gör mina dagar uthärdliga. Du dricker upp det sista i din kopp och säger att du har bråttom och måste gå men att det var fint att träffas och att jag verkar må bra och att vi tog rätt beslut. Du pratar så fort och jag ler bara lite och nickar till svar. När du går tänker jag att din ryggtavla måste vara det vackraste i hela världen.

Avslutade just sista avsnittet av Prison Break, sista säsongen. Jag önskar att jag kunde skriva hur bra det var, vilket fantastiskt slut. Men då ljuger jag. Det blev en riktigt stor besvikelse. Ja, jag är för lyckliga och fina slut. Inte sådana som får det att vrida sig i bröstet och trycka fram olyckliga tårar.

För övrigt är jag riktigt förtjust i Paul Adelstein (Kellerman), särskilt i sista avsnittet. Från småfet, tillsliskad, tråkig gangstertyp till supersnygg, lite mystisk hunk.

Åh, käre värld vad jag är trött!
Att stiga upp halv fem var inte riktigt så hemskt som jag förväntat, det gick bra men nu är jag desto tröttare. Huvudvärken kommer såklart krypande, ögonen smyger ständigt iväg för att hamna i kors, jag är så trött, så trött men riktigt än vill jag inte gå och lägga mig.
Dagen har varit bra, god lunch med fin vän, fick små söta glas och så en sväng till mormor och morfar.
Överväger lite prison break och så sängen. Låter nog rätt bra ändå.


Mina nya cooooola brillor.

Tillsammans med mor bär det av i september. Om jag är lycklig? En aning!

Det pirrar i hela kroppen och jag känner mig galet glad.
Inte av någon speciell anledning, det känns bara bra och det räcker.
Något av det finaste jag hört!

Idag har jag ingenting att förtälja här.
Jag och mamma red i sisodär 3h och det kändes både här och där.
Sen åt jag vattenmelon och kollade på Prison Break, bara 3-4 avsnitt kvar.
Somnade ett tag.
Lyssnar på Beatles.









Deras frisyrer; hjärta!

Den här bilden är tagen senast jag och Mozart tävlad.
Foto: Emma Dahlgren

Och jag är så himla nöjd!

Imorgon blir det fullt upp nästan hela dagen. När imorgon är slut kommer jag njuta till hundratjugo procent av helgen.
Imorgon är det simskola, godisplockjobbet och bara det ger mig ångest. Min livs första godisbeställning kommer imorgon och jag är så ruskigt nervös. Jag är så rädd att beställningen blivit fel. Att jag gjort något så den inte kommer alls. Att jag beställt alldeles för mycket. Ett på tok för lite.
Jag tror dessutom att jag råkade dubbelbeställa en sort så imorgon kanske sexton lådor väntar på mig istället för åtta. Jag avskyr att göra fel och nu ska jag väl gå och lägga mig och gräma mig över de här eventuella ilandskatastroferna som kan vänta mig imorgon.

Två stycke knäckebrödsmackor, avocado, salt och peppar, citron, tomat.
Och så mycket melon som skålen kunde rymma.
Ut i solen, tog med mig en fin vän och två hundar och avnjöt det hela.

(den här spelar vi när vi kollar igenom bilderna, för känslan, liksom)


Vi hittade ett litet mysigt ställe att bada vid.



Det var inte så fruktansvärt varmt i vattnet, men ändå skönt, när man fick vänja sig.




Att sola var nog ändå det skönaste.

Vi färdades bort ett tag, bort härifrån en stund. Jag, mamma, bror, Esben och hans mor.

Vi åkte lite fel och hamnade i godisparadiset. Så egentligen åkte vi kanske inte så himla mycket fel.

Det fanns allt som man kan tänka sig och inte tänka sig. Bland annat färgglada otäckingar som ser ut att ha rymt från någon star wars-film. Typ.

Små miniglassar fulla med socker och sådana tycker jag inte om. Men jag köpte ett par ändå. Kanske kan man rama in dem eller ge dem till hunden.

En minigodiskanelbulle. Fy, den smakade riktigt dåligt. Mina skyhöga förhoppningar sjönk efter en tugga och jag som älskar kanel. Dock inte i kombination med godis. Fy vale.

Ännu mera godis. Remmar. Mmm, den var god dock. Med melonsmak;
men ännu bättre var att lite senare så handlade jag och mamma en jättemelon- riktigt melon utan konstiga konserveringsmedel och socker och färgämnen. Och ett gäng avokadosar. Mmmmmmmmmm!

Vi åkte vidare för att köpa ett par grejer till min bil - vi fick bara tag i det ena.
Men där hade de små bilar som stod och var fina.

Skulle vilja ha någon sådan här i stort format.


Det här är för övrigt en av mina (egentligen pappas) favoritsaker.
Min farfars vigselring, med farmors namn inuti och deras vigseldatum. Den är så fin och känns farfar. Han finns inte mer. Därför är den sådär extrafin.


Ett besök på IKEA och vad är ett besök på IKEA utan en IKEAkorv?! Nä, precis.
Jag inhandlade en fotoram som man kan ha tre bilder i + två mindre fotoramar + vägdekoration + blå vas.


En pizzaslice (okej, två stycken) satt också hyfsat fint i kistan.





Ska jag berätta vad som mer inhandlades? Okej.
Efter ett besök på Hööks: En tröja som egentligen är alldeles för fin för att rida i. Och en jacka som också är himla snygg som jag och mamma tycker om lika mycket båda två. Vi får ta en ärm var. Två flughuvor som man kan ha när man rider ut, lite hästsalva och sådär.

Hur kan du inbilla dig att det går bra såhär? Du misshandlar mitt hjärta så brutalt, så obetänksamt, eller kanske så utstuderat.
Jag biter ihop så hårt, så hårt att tänderna gnisslar. Jag knyter nävarna, knogarna vitnar och naglarna tränger in genom huden. Jag blinkar bort dessa oändliga tårar, de som aldrig verkar ta slut. Jag vill inte höra, jag vill inte veta. Så snälla, sluta vrid om mitt hjärta såsom man vrider ur en gammal skurtrasa.


Jag säger ingenting alls, jag tiger tyst som muren. Jag försöker, åh du kan aldrig ana vad jag försöker, glädja mig för dig, inte låta några svartsjuka meningar trilla över mina ofullkomliga läppar. Jag ser på, lyssnar och förstår. Jag vill ju inte försvinna iväg, jag trodde att det var bättre såhär.


Det är bara fel, uppåt väggarna helfel. Ser du inte det? Förstår du inte?
Jag viskar så tyst, jag vill inte att du ska höra. Du har ditt och jag lämnas ensam kvar. Meningar som fick mig att tro att du kommer tillbaka, allt ska bli som förr. Åh, hör själv vad jag är omåttligt naiv. Du kommer aldrig tillbaka, du har allting nytt, jag står kvar och förblir egentligen inte någon alls.

Igår regnade det fasligt mycket när vi var ute i tj. Så det blev mest torra trapphus.
Men det är en viss känsla när regnet smattrar på biltaket.

En ganska så fin mamma.

Äter avokado på löpande band för tillfället. Lite citron. Lite salt. Kanske några räkor.
Ja, det är gott och det är genom andra bloggar som jag blivit avokadofrälst.


Lilla söta Bella

Stackars liten fågel. Kunde inte flyga, sprang några steg och tippade sedan på sidan.
Vi tog hem den och nu bor den utanför i en stor låda. Vi hoppas att den mår bättre imorgon.
Buääh.

Jag älskar poladroidbilder och nu har jag äntligen hittat ett program som förvandlar bilderna till det. Alldeles gratis. Perfekt!

Syftet vet jag inte riktigt, kanske är det en del av något bokprojekt, en påbörjad novell, några meningar hjärta och smärta i största allmänhet. Jag vet inte men det här är i alla fall;
En text jag fann i mina arkiv:

Av ren nyfikenhet har jag blivit bevandrad på sällsynta vägar. Min nyfikenhet har tagit mig både hit och dit och någon helt annanstans. Jag har inte hunnit med så mycket men det finns tillfällen som fått mitt hjärta att bulta så hårt och det betyder något.
Jag har varit tretton år, använt alldeles för mycket kajal, envist misshandlat håret varje morgon med den smala kammen, känt mig som den enda i hela världen. Och då när man var tretton år, då var det inte något positivt.
Jag har varit fjorton och femton år och mina kompisar tjuvrökte och jag började fundera över mitt värde. Jag fick min första kyss av någon jag inte var kär i och det pirrade aldrig i magen.
Och en gång när jag var tolv så skar jag mig i armen, bara för att alla andra gjorde det. De sa att man mådde bättre då men jag tyckte mest att det gjorde ont. Kanske var det för att saxen var slö och hjärtat egentligen inte ömmade så mycket som jag trodde.
Jag har suttit på en biosalong och längtat efter någons hand. Långsamt makat mig närmare för att till sist viska: "Känn... känn vad kall jag är". En darrning och tusen strålar i magen när två handflator förs samman. Jag har mött en osäker blick som längtat. Jag har mött läppar som smakat sött och varmt.
Jag har legat vaken hela nätter för att prata hemligheter, diskutera livet och små triviala problem som är enormt stora för en tonåring med ostadiga ben. Jag har haft en bästa vän som har varit min och inte någon annans.
Jag har stampat, spottat och svurit över svek som svider, orättvisa föräldrar som påstår sig veta bäst, pojkar som inte kan läsa mina tankar, vänner som inte undrar.
Jag har gråtit för att allt går så fort, för att jag inte hinner med och för att vi två aldrig blir en. För att tröjan inte sitter lika fint som på henne, för att jag aldrig fick en chans och för att jag aldrig räckte till.
Jag kände en pojke med fina händer och breda axlar.
Det fina med att hålla någon i handen, kunna säga att "han är min" och bygga upp drömmar.
Det sorgliga med att säga "vi gick vidare - åt olika håll", tänka på alla fina minnen.
Det knepiga med att förlora någon; att vilja det. Att inte vilja det.
Att studsa jämfota, att inte kunna uttala ett namn utan att le och få känslan av att vilja sprängas.
Då man kunde tala om en människa och bara säga bra och fina saker.
Jag vet hur det är att vakna mitt natten med andan i halsen, ångesten som får dig att ligga vaken och stirra på samma reva i soffan timme ut och timme in. Att inte våga röra dig, knappt våga andas, för att du är rädd att allt ska rasa.

Bästa vän. Så skönt att ha hönan hemma igen. Ska låsa in honom. Lol.
Ja, jag band in honom i papper. Sedan matade jag honom med sallad genom pappret. Ha-ha.

Mozart har fått sig en feting hovböld som numer är en sprucken vargrop.
Mysigt. Imorgon kommer hovslagaren och kikar på eländet.
Så nu vet ni det och jag skulle kanske inte påstå att det har så värst stort
sammanhang med bilderna på mig.
... även om jag kan vara en riktig varböld (pain in ass, typ)

Jag låter bilden tala för sig själv.
Och ja, jag har hittat lite spännande funktioner i mitt bildhanteringsprogramblabla.

Ni är en hög otacksamma bajsankor.

är Pirellan på varenda tidningsomslag för tanter? Eller Pernilla? Varför?!
Har vi inte tröttnat på det nu kanske? Jag tycker det är lika illa som
att Kenza och blondabella är på varenda ungdomstidning.
Hejdå, Pirellan, ge oss något nytt. Och fräscht.

toarullen aldrig hängs fast där den ska?
Det ni ser längst till vänster är vår toapappershållare och det ni ser rakt
fram, på badkarskanten, det är toarullen. Alla i det här hemmet är
medskyldiga, alla får dumstrut och skämmas i en kvart var.

någon vill mig såhär illa!?
Vintern var min fristad, min tid att andas ut från dessa groteska varelser.
Men nu ska de tydligen även finnas som vintersko. Död. Död åt gummignisslarna!

När man fiskar är det viktigt med sådant här, för det håller de små asen borta.
De surrar fortfarande runt ditt huvud och ger dig psykbryt men du överlever utan
böldpestsmitta som kliar.
Dock ska man inte klia sig i ögonen när man har det på fingrarna. Ett tips bara.

Sen måste man vara cool. Och det var ju jag så det gick bra.
Jag fick upp tusen bröder och några till, så jag vann i antal.
Att Linus ena fisk vägde mer än alla mina tillsammans har inte med saken att göra.

Jag och min fisk.

Nej, skoja bara. Sådär små fiskar får inte jag.

Idag förenar vi nytta med nöje vilket i mitt fall innebär att jag klipper
gräset i bikiniöverdel och shorts medan solen steker mig som en klump kassler.
Tack och lov att vi bor på landet, kan jag säga sådana här dagar.
För övrigt så har jag för tillfället Sveriges fulaste hår:
Urtvättat mörkrött med en 5cm lång utväxt. Men nästa fredag, på midsommarafton,
då ska här färgas. Vad ska jag färga? Ptja, något sådant här:

Fast lite mer matt orange. Och så om man kunde operera dit några fräknar så är jag nöjd.
Tack.

Prison Break är inte bra för mitt psyke. Långt därifrån. Under flera dagar har jag matat mitt sinne med groteska scener, motbjudande våld i olika former och andäktiga klipp som nästan får hjärtat att stanna av spänning. Jag har blivit ett nervvrak.
När jag är ute och åker är det så nära att jag gör mig beredd på att ducka när jag får en bil framför mig. Det är ju inte omöjligt att någon i framförvarande fordon hänger sig ut genom fönstret och försöker skjuta mig.
När någon är för nära bakom mig förväntar jag mig en knivspets eller en pistol med lätt tryck mot ryggen samtidigt som någon väser något otäckt i mitt öra.
Jag känner mig överbevakad och iakttagen.
Jag har precis påbörjat säsong tre och den här säsongen är den hittills mest groteska. Obehaglig. Gör mig illamående. Ändå kan jag inte sluta titta.
Wentworth Miller står där innanför grindarna, iklädd grå, långärmad bomullströja. Genomsvettig. Han har haft den på sig i en vecka och bara tanken på hur han måste lukta vid det här laget... Ändå tycker man att han är bland det sexigaste jorden uppbringat.
Dominic Purcell är en stor hunk som älskar att slå på alla som är lite i vägen. Hade hans karaktär haft facebook hade hans favoritcitat varit: "det som inte går att lösa med våld går att lösa med lite mer våld...". Han säger inte så mycket, väser mest. "Mike.." "Sara.." "Thank you.." "You know.." "My son.." osv. Och man älskar det också.
Det är så bra. Så obeskrivligt bra.
Att jag sedan sover oroligt nätterna igenom och vaknar med prison break-abstinens, slösar oräkneliga timmar på den här serien, det bortser jag ifrån...
















bilderna är så googlade

Den absolut sötaste lilla parveln! Så ständigt glad.

Ida som lyckligast.

Vi invigde familjens fritös. Feting gott.

SÖTASTE! AAAAH!
Elins blogg hittar ni HÄR!

haha, sveriges bild på mister

For a while ago i'm asked him a few things. I asked him if he still likes me (actually I thought of the word love, but it is too big to say). I expected him to say yes, it was clear that he still had feelings remain. But he said no. He had moved on. It was like a kick in the stomach and for a few seconds I lost my breath. Um ... What I really wanted to say was that I get along fine anyway, Doctor, I get along fine. But if you can fill the hole there in my heart, I would be very grateful. How long ago it happened? Um ... It must be a little over six months ago. At least. If I felt this way before? Quite honestly ... No. If I tried to move on? Honestly again, Doctor, of course.

"Hi, you! I have missed you!"
"Oh, so you still remember me?" sarcastic voice. I'm ashamed.
"I wonder, do you ever think about me? I mean ... um ... It's quite long ago .."
"Of course I do, when I have time. I don't have much time but ... but it is clear that it happens sometimes! But I must ask, how does it come that you contact me now?"
I blush and feel a little awkward.
"Um... I guess... Maybe... I just miss you.."
"Oh"
"Was it a bad Oh? Have you missed me at all?"
"Should I be honest? When you first disappeared, I couldn't sleep at night. I missed you so much and I wondered, I couldn't understand. But you know, such a switch. It was over. I still think about you, but not in the same way."
"It was never over for me. It never ceased to hurt."
"I'm sorry."

"Sometimes you just need to swallow, face the truth, and walk your own way. And let the past pass."

Nu bär det iväg på lillebrors skolavslutning.
De nya pumpsen (som kom idag tillsammans med bästa halsduken -dock ostickad)
ska invigas och lite smink och en kjol ska på. Möjligtvis en tröja också.

Idag blev det ännu mer shopping. Inte nog med att hundralapparna fladdrade iväg i fredags - det fortsatte idag. Och jag gjorde det med hyfsat gott samvete.
Det blev; två tröjor från Monki, en tröja med spetsdetaljer (bl.a i ryggen, den tröjan kommer att bli min nya favorit. Helt UNDERBAR!) och ett linne från H&M, sex par örhängen, två armband och en stor silvergrej till håret, ytterligare en bra ögonskugga fast den här gången gråaktig, ett solpuder och ett grått nagellack.
Nu blir det en Wallander, jordgubbar och cola. Gillalalallalala läget!

Den här låten är starkt förknippad med sommar; så är det bara. Så nu är det sommar.

Chill i gräset

En solbränd, söt tjej var tillbaka från varma landet

Feting god kaka. Notera mitt übersnygga nagellack.

Glad och söt tjej (vad skriver jag tjej/kille för? Det är ju inte direkt
någon tvekan om saken...)

Korvmedbrödätande Pontus

God negerboll

Hartolina

Solande i den icke existerande solen

Conversepawåh

Glad (se, nu hoppade jag över tjejbenämningen eftersom ni ser att det är en hona)

Det paddlades

Och Anki delade med sig

Det här ser ut som något som min mage kastat upp, en rejäl matta kräks.
Men det är det inte, det är en omelett. En omelett med oliver, champinjoner och tomat.
Mmmmmm!


Så sugen att jag dreglar.

Sådär söt som bara jag kan vara *vinkar generat*.
Mina ögon är lite skeva.

Igår fick vi nybakat bröd som smakade FANTASTISKT.
Så nu vet ni.

Jag har alltid trott att det här är Ulf Lundell:

Och så sitter jag och lyssnar på Ulf Lundell och tänker för mig själv att "rösten och utseendet passar inte ihop" så jag googlar honom och då ser han ut såhär:

"Det förklarade saken", tänkte jag då.
Shit, vad man kan vara bakom flötet ibland.

På 0:04, ser ni?! SER NI?!

AUUUHÅÅÅÅH! UUUAAAÄÄÄYYH!

Om man söker på orden "boil" eller "abscess" på youtube får man upp betydligt fler resultat än om man söker på ordet "varböld".

Idag var det tävling och hejsan hoppsan, lillebror, vad jag inte tänker skriva om den. Alla har vi våra dåliga dagar, kan jag sammanfatta det hela med, och att jag är glad ändå.
Jag har varit vaken alldeles för många timmar i förhållande till den tiden jag sovit. Jag är mer död än levande.
Äntligen (Läs: ÄÄÄNTTTTLIIIIIIIIIGEEEEEEEEN!!!!!) har jag "dear john" på datorn så efter en dusch och lite tårta måste jag se den. Mina förväntningar är skyhöga!
Imorgon ska klassen dra någonstans och umgås. Gissar att typ tio stycken kommer. Jag och Elin tar min rejserbil och drar dit. Vi har för övrigt badat idag. Det var.. kallt. Men hyfsat uppfriskande.
Åh, vad jag svamlar, jag har ju ingenting att skriva!
HEJDÅ!

Under mina högstadieår var Mississippi John Hurt en välspelad snubbe i mina högtalare,
jag var väldigt insnöad på bluegrass, country och allt det som kom att rymmas där emellan.
Var tog det intresset vägen; intresset för riktig musik?
När övergick jag till djupa Kent, falska Håkan, sorgsna Melissa, deppiga Lasse och allt i den stilen?
Var det då jag slutade vara tonårsförälskad i världens snyggaste musiklärare?
Var det då mina känslor övergick till ett helt annat stadie?
Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag grubblar, i längden har det absolut ingen betydelse, men det får mig ändå att fundera lite. Och den här musiken, speciellt den här låten, uppväcker minnen som jag glömt och placerat i arkivet "det förflutna".
Trevlig resa!

Vi låter ungefär såhär: "ÅååhåååÅ!" "AAAAHhUUUUOOOOHHH!"
"TA BORT, TA BOOOORT!" "OOAAHH! SLUUUTAA! AAUUUH!"
"VAD ÄÄÄÄCKLIGT AAAAUUHÅÅÅ"
Själväckelse är ju roligt.

Jag har sagt upp min vänskap/fetisch med brunutansol. Den har gått över gränsen så totalt.
En pungspark vill jag utdela tillverkaren av den nya tuben vi har hemma nu.
1) Färgen SKAVS bort under natten.
2) Den är genomskinlig så man ser inte om det blir jämnt eller inte.
3) När man duschar rinner hälften av färgen bort.
4) När man smörjer in med lotion försvinner resten av färgen.
Resultat:
1) På en brunhetsskala är min högra fot 8 av 10, den ser ut att tillhöra någon i Afrika. Den vänstra har däremot brunhetsskala 4 av 10. Öh?
2) Jag är randig på bredden och längden och alla möjliga håll. Det ser SJUKT.UT.
Och idag är det så varmt ute att jag omöjligen kan svettas runt i ett par jeans. Kul.



Nu ska jag ta den lille bilen och köra in till skolan. En annan börjar ju inte förrän
kvart i tolv idag och jag ska inte göra något ansträngande alls. Gå på en föreläsning.

Wooo.

"Hjärtat bultar hårt i min bröstkorg. Jag knyter mina nävar så hårt att naglarna borrar sig in i mina handflator, det svider. Jag är sammanbiten och andas häftigt genom näsborrarna, precis som en ilsken tjur och jag ser nog rätt fånig ut men det är ingenting jag tänker på just då. Jag sluter ögonen för någon sekund, håller andan. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, vilken metod jag ska använda, hur jag ska hantera dig. Oss. Och det som väller upp inom mig. Hela kroppen värker och tårarna bränner, de är så brännheta och mina ögon är glansiga. Jag försöker svälja, hårt och beslutsamt. Blinkar frenetiskt, försöker hejda det, tvingar mig själv att inte låta dig driva mig till bristningsgräns ännu en gång. 
Dina hårda ord som är allt annat än rättvisa. De orden som tillintetgör mig, som får mig att ifrågasätta mitt värde och min existens. Som får mig att undra vad jag är för slags människa som uppenbarligen vill alla så ont. Som får mig att se ner på mig själv mer än vad jag redan gör. Jag undviker att möta min spegelbild för det gör så ont att möta de där ögonen, mina ögon som jag vill ska utstråla styrka och vänlighet, men som har kommit att bli tomma och blyertsgrå, de har förlorat sin glittrande glans. 
Jag låter min blick vila på dig och jag kan inte riktigt sätta ord på vad jag känner. Hopplöshet, kanske. Att ha förlorat dig, att aldrig någonsin nå fram. Tydligen så är det ingenting som märks, det har du talat om, men jag försöker så mycket. Jag försöker att lägga det gamla bakom mig, se framåt, kämpa, ta nya tag. Du har nog inte sett det, men den senaste tiden har jag kämpat för att inte vara i vägen, inte göra fel, inte andas i otakt. Jag försöker skratta, och ibland är jag så korkad att jag säger något som är allt annat än roligt. Men det förstår jag inte förrän jag ser din istadiga min som överhuvudtaget inte tenderar till ens ett litet leende. 
Jag är så ledsen för att jag inte når upp till dina krav, att jag inte är den du vill att jag ska vara. Jag önskar att jag var mer sådan.
Jag önskar att jag aldrig hade begått alla tidigare felsteg, alla dem som får dig att tvivla. Som får dig att misstro mig.
Jag krymper och varje ord jag skriver är plågsamt, jag gråter mig igenom varje mening. Ibland får jag stanna upp för jag ser ingenting, bokstäverna flyter ihop till en enda sörja.
Jag är ledsen att jag behöver dig, att jag är i vägen, att jag tar tid, att jag aldrig kan göra någonting rätt. Att jag krånglar, tjatar, är till besvär och ger dig bekymmer. Jag ska försöka lära mig att stå på egna ben, fatta beslut utan att rådfråga, utan att dra in dig. Jag ska lära mig det och jag är så ledsen för att det inte går fortare.
Och så står jag där, med bultande hjärta som värker, naglarna som skär in, tårarna som väller över och rinner nerför mina kinder. Skrik som gör mig hes.
Det enda som återstår är en saknad efter den du var.
Och en längtan efter den jag inte är."